Intervju med Micke Widell
Att samla skivor är en hobby som kommit fram starkt i samband
med nya vågen. Vi beslöt att prata lite med Micke Widell
som samlat skivor i många år och då i första
hand nya vågen och punkplattor. Han är även musiker
och medverkar på en del svenska skivor.
Tove: Kan du berätta om hur du började
spela nya vågen-musik och hur du kom kontakt med den?
Micke: Genom att läsa den engelska musikpressen
och lyssna på nya skivor som kom ut. I och med att jag jobbade
i skivaffär så var det rätt naturligt att jag gjorde
det. Det är väl de två vägar jag gått.
I och med att jag aldrig hade ägt en radio, så hörde
jag det inte där, utan det blev det jag läste om och det
jag lyssnade till.
Tove: Men varför tyckte du om det?
Micke: Det var en återgång till riktig
rock'n'roll. Man har en känsla av att musikerna på scenen
och de som lyssnade, gapet dem emellan blev mindre. Det blev mer
jordnära, det är inte en massa två- minuterslåtar
som är pompöst utdragna till ensidiga så kallade
teman, som var typiskt sjuttiotal. Alla skulle överglänsa
varandra i teknisk virituositet och försöka göra
så långa och tradiga låtar som möjligt. Det
här var i stort sett en återgång till traditionell
rock, med nya inslag också, kan man säga. Det var samma
sak som när Stones kom, eller när Chuck Berry kom, eller
över huvud taget all rock som är skitig.
Tove: När började du spela och varför?
Micke: Först spelade jag bas, det höll
jag på med i ett och ett halvt år, men när? Trummor
började jag spela -76. Jag gick ett halvår för en
trumlärare på ABF, som bara hade lyssnat på en
massa jazz. Sedan har jag lärt mig själv.
Tove: Vilka har du spelat med?
Micke: Jag började spela med Henrik Venant,
och då hade vi det första punkbandet i Sverige, enligt
tidningarna. Vi var två trummisar, det var väldigt många
som spelade där. Vi bytte medlemmar ofta.
Tove: Vad hette ni?
Micke: Vi hette "Totalkramp" och vi hette
''Larm'' och sedan gick det över till "New Bondage".
Efter att jag slutat där höll jag på och harvade
med en massa mindre Lundagrupper. Våren -79 började jag
spela med Linus & the Loosers och jag spelade med honom tills
han åkte in. Sedan spelade jag med resterna av Loosers under
resten av -79, plus lite grann med Mårten Micro och Fex och
Rolf Gottfriedtz, under namnet "Vinyl". Sedan blev det
Fienden, under våren -80 till och med våren -81 och
i samma veva började jag spela med gamla Garbochock och Besökarna-medlemmar
i "Galleri Nonstop", som inte gjorde mer än tre spelningar.
För tillfället är jag arbetslös inom musiken.
Det blir lite smågrejer man kan hjälpa till med, t.ex.
Henrik.
Tove: Men du börjar igen om det dyker upp
något?
Micke: Ja, men då skall det vara roligt.
Det skall kännas att det är på lika premisser. Men
det är klart att jag gärna skulle vilja ut och spela.
Fast det får inte bli något jäkla harvande av det
bara. Det är för mycket jobb med en spelning för
att man skall ha roligt. Man får ha väldigt roligt om
man skall kunna kompensera alla mil man kör och all tid det
tar att plocka upp och plocka ner grejerna.
Tove: Om vi skulle gå över till samlandet.
Varför samlar du skivor? Eller snarare: varför har ditt
samlande tagit så... jaa, sådana...
Micke: Groteska!
Tove: ... proportioner?
Micke: Ja, jag vet inte. Det är en blandning
av ha-galenhet och ett brinnande intresse. Nej, men det är
roligt. Varför samlar folk frimärken? Har man allt utom
ett tiotal frimärken så vill man ju ha dem också,
om man nu samlar. Jag tycker att det är roligt att samla. Jag
samlar ju inte för samlandets egen skull, utan jag samlar för
att det är någonting som man hela tiden kan få
glädje av, och inspiration. Musik kan man spela dygnet runt,
det finns musik som man kan ligga och sova till, det finns musik
som man kan ha när man skall vakna till ordentligt, det finns
musik som man skulle sakta men säkert somna in till, det finns
över huvud taget allting.
Tove: Hur många skivor har du?
Micke: I och med att jag räknar "dubblar"
som två och "tripplar" som tre o.s.v. så är
det ca 4 300 LPskivor och ungefär lika mycket singlar.
Tove: Vad är det för slags musik?
Micke: Rock. 60 och 70-talsrock. Mycket liten del
svenskt. Reggae och även färgad musik, 60-talssoul, 50-tals
R&B, dowhop och allt sådant som har varit rötterna
till det som kan anses vara beat och rock. Har man börjat samla
något som man tycker är roligt kan man även gå
bakåt, och hitta den som gjorde originalet till de låtar
man tycker är bra på någon skiva. Gillar man Stones,
så är det ju en guldgruva att gå bakåt och
leta efter alla John Lee Hooker och Jimmy Reed och en massa tidigare
inspelningar och original, som då finns av vad man har hört
med Stones flera hundra gånger. Så kan man då
gå tillbaka, även om det är musik som är äldre
än vad man själv är, så kan man ändå
finna ett intresse för det i och med att det är utvecklingen
till det här fältet.
Tove: Du går inte och rotar i gamla affärer
och så. Letar efter gamla skivor, utan du köper allt
nytt?
Micke: Nej här i Sverige är det inte
lönt att göra det. Folk skall skjörta varann bara.
Få ut så mycket som möjligt. Det finns inget sinne
för samlande och samlarvurm på samma sätt som i
England. Men
det gäller hela England, inte bara London. T.ex. David Bowie
samlas mer i södra England än han samlas i norra England,
så att vill man hitta relativt sällsynta David Bowie-singlar
eller Lpskivor så skall man åka norrut i England. Det
finns en helt annan samlarvurm än här. Det finns tidningar,
det finns tidskrifter, det finns speciella organ där folk som
skall sälja skivor annonserar och så där.
Det existerar inte på samma sätt här utan här
är det bara ett fåtal affärer som tror att de kan
skjörta folk på en massa pengar. Men speciellt om man
vill samla på något och det inte är nya saker,
så skall man inte köpa det här.
Hasse: Kan du förklara skillnaden mellan nya
vågen och punk.
Micke: Punk är en del av nya vågen.
Punken är mer stilen bakom det hela. Det finns inga, vad man
kan kalla punkmusiker. Punken, det är den nya vågen som
kom, som vällde in då 76-77. Punken var ungefär
som en filosofi bakom det hela.
Hasse: Hur skall man kunna förklara för
en oinvigd, vad som är punk och vad som är nya vågen?
Micke: Punk. Två fuzzade gitarrer, bas, trummor
och en sångare utan sångröst, och så: En
Två Tre Fyr... och på det!
Hasse: Fuzzade?
Micke: Fuzzade, det är gitarrer med fuzzbox,
en liten låda som förvränger ljudet så att
det snarast liknar en motorsåg.
Hasse: Vad är nya vågen då?
Micke: Nya vågen är all den typ av musik
som dök upp under samma tid då... Det var vissa grupper
som så att säga startade det. Sex Pistols var den första
gruppen som blev signad och sparkad och signad och sparkad av olika
skivbolag, och Damned var den första gruppen som gjorde en
LP. Det finns ingen gräns mellan vad som är nya vågen
och vad som inte är nya vågen. Det var hela tiden glidande.
Många artister som tidigare hade spelat in, som var gamla
hippies mer eller mindre, började ju spela in igen, med en
helt ny inställning till den musik de skulle göra. Nick
Lowe var ju, om nu Stiff skall räknas som ett nya vågen-bolag,
den förste som släppte en singel där. Samma sak gäller
Pink Fairies, de är ju inget nya vågen-band, men deras
singel på Stiff, är typiskt nya vågen. När
de annonserade för Nick Lowes första singel så stod
det: Kortare än tre minuter! Färre än tre ackord!
Färre än tre musiker!
Det var de här känslan av att allting skall göras
enkelt, snabbt och det skall gå tillbaks till det här
två till två och en halvminuters hit-formatet. Samma
precis som det var på 60-talet. Patrick Fitzgerald t.ex. som
bara var akustisk gitarr och sång det ligger ju väldigt
långt ifrån vad Damned gjorde, eller gör, men ändå
är det själva inställningen till musiken som är
det samlande greppet. Talking Heads får man räkna som
ett nya vågen- band, men ändå ligger deras musik
långt ifrån treackords råpunk. Det är mer
en inställning till vad man gör än en speciell typ
av musik. Tyvärr så är det ju många av de
grupper som var intressanta 77 o 78 som har, efter hand som de har
lärt sig fler ackord, blivit allt sämre och sämre,
och förlorat intresse. T.ex. Blondie, som bara har blivit sämre
och sämre.
Hasse: Det du säger nu om samlandet och nya
vågen är, att marknaden har tagit över en stor del
av det hela. Man ger ut en massa obskyra saker som budskivor och
formplattor och sådant. Hur ser du på det och vilka
obskyriteter tycker du bör finnas?
Micke: Det är så att när punken
kom, eller nya vågen kom, så blev det ett helt annat
intresse för att köpa skivor, speciellt singlar. Det såldes
mer, fler enheter, än vad det gjordes tidigare, men ändå
så kom det då en massa, rent samlar-inriktade grejer
som bildskivor och sånt, men , ofta är sådana budskivor
inte med, vad man betraktar som nya vågen-grupper.
Hasse: Police?
Micke: Jaa, Police, okej, men jag tycker inte att
det direkt är nya vågen. Jaa, man kan nog inte räkna
dem till icke-nya vågen heller. Men grejen är att skivmarknaden
märkte att det var en helt ny våg av nya köpare
också. Jag menar, var det inte klassiker man skapade, så
skulle man göra det till klassiker. På det sättet
då att man skulle få vissa plattor mer eftertraktade,
jag menar som bildsinglar och som 12-tums singlar. 12-tums singlar
är ju ingen nya vågen-företeelse utan det fanns
ju tidigare också. Just i promotionssyfte, och det berodde
på att ljudet var betydligt bättre.
Hasse: Det är ju längre låtar och
annorlunda versioner.
Micke: Nej det behöver det inte vara. När
12-tumarna kom, inom rocken, omkring -76-77 var Motörhead några
av de första att ge ut en, på Chiswick. Det är den
första som är omskriven inom rocken. Nuförtiden berättar
man inte varför man gör en 12-tumare, men när den
annonserades, så skrev de ut varför de gjorde den på
12tum. Det var beroende på att ljudet skulle vara bättre
och det skulle vara bättre dynamik och så. Det är
ju en självklarhet nu. Men ofta är det så att det
är många som släpper 12-tums singlar, inte för
att det skall vara bättre ljud, utan för att de skall
kunna sälja en viss enhet, för att pusha upp den på
listorna.
Hasse: Är det inte mycket geschäft i
att lägga in en ny låt på en LP, bara för
att få folk att köpa. Det är ju ganska vanligt att
man ger ut en LP och sedan ger ut samma LP igen, med en ny låt
på.
Micke: Det är inte så vanligt.
Hasse: Det finns ju en del som har gjort ommixade
versioner.
Micke: Jo visst. Det finns ett par exempel men
de är väldigt få. Searchers är ju inte direkt
något nya vågen-band, de gjorde det. Jodertones har
också gjort det i och för sig.
Hasse: Heaven 17 har väl gjort annorlunda
versioner på 12-tum.
Micke: Jamen, det tycker jag är helt schysst,
singlar och LPskivor skall inte ha samma versioner. Vad är
det för roligt med att köpa en LP där man har tre
av singlarna redan?
Hasse: Bowwowwow?
Micke: Ja, jag tycker inte det är fel. Det
som släpps på singlar skall släppas på singlar
och det som släpps på LP skall släppas på
LP. Om man ser på den jävla amerikanska marknaden, allting
som över huvud taget har släppts på singel där,
det finns redan tillgängligt på LP-skivor. De gör
så att de släpper en LP och sedan släpper de ut
singlar från LPn. Jag tycker det är betydligt schysstare
att separera dem. Inte för att det skulle finnas fler låtar
tillgängliga, utan för att singeln är ett media,
och LPn ett annat. Men det är många fula knep som har
tillkommit.
Hasse: Det är ganska vanligt att kassettbandet
som ges ut av en LP har annorlunda innehåll än skivan.
Micke: Ja, men det har ingenting med samlarköp
att göra, utan det är snarare det att de vill ha bort
hemmainspelningar. Om du har en bandspelare så vill de att
du skall köpa kassetten i stället för att spela in
LPn an din granne. Då lägger de dit ett par låtar
extra på kassetten. Okej, det kan vara dubbeltydigt, för
de kan ju göra det för att de skall tjäna pengar
på kassetten också. Men till de som bara har en bandspelare,
är det ju bättre att sälja kassetten än att
förlora en såld skiva.
Hasse: Om vi nu går till samlande av nya
vågen; de flesta samlarna köper väl både kassetten
och
skivan, om det finns en ny låt på kassetten? Hur skulle
du själv göra?
Micke: Tja, det beror på vilka grupper det
är.
Hasse: Du köper alltså både kassetten
och skivan bara för att det är en ny . .
Micke: Jo , men det är skillnad på samlare,
och de som köper kassetten för att ha musiken. De som
köper för att ha musiken, det är de som skall köpa
kassetten i stället för att spela in LPn.
Hasse: Tror du att det är så många
som köper kassetten istället för LPn? Alltså,
tror du att det är så många människor som
har kassettbandspelare istället för en skivspelare?
Micke: Ja, jag tror att det är rätt vanligt.
Med tanke på skivpriser kontra kassettpriser, så är
det högst troligt.
Hasse: Är inte kassetterna lika dyra som skivorna?
Micke: Ja, jag menade alltså oinspelade kassetter.
Lägger man in extralåtar, så är ju det bra,
då hade jag ju i så fall, hellre köpt kassetten
med flera låtar. Sedan kan det ju vara sådana som David
Byrne, som lägger in dubbelt så lång speltid på
kassetten. Det är ju inte bara samlargrejer utan det är
hela soundtracket, men på skivan är det bara "sånger
från" soundtracket.
Hasse: Cure har gjort likadant. Med "Oarnage
visors".
Micke: Ja.
Hasse: Hur ser du på Bootlegs?
Micke: Jo, jag tycker det är trevligt. Jag
tycker personligen att bootlegs är en mindre fara för
musik- industrin än vad blanka kassetter och uthyrningar är.
Beroende på att de som köper bootlegs, de har redan alla
andra tänkbara officiella utgåvor med en grupp eller
en artist. Man får ta en bootleg för vad det är.
Det finns de som menar att det drar ner artisten, en bootleg är
ju oftast undermåligt inspelad. Det är dåligt ljud
och ofta gör artisterna fel, vilket gör att de anser sig
vara sämre än de är, men det är ett jävla
skitsnack. De bästa Bowie-liveplattorna som finns är bootlegs.
De bästa Stonesplattorna som fanns, det var bootlegs. De var
ju så rädda för att det hade gjorts så mycket
bootlegs från deras turné 1969 så de släppte
"Get yer ya-yas out".
Hasse: Vad är punkfilosofin?
Micke: Punkfilosofin?
Hasse: Alltså, varför gillar du punken?
Filosofin bakom den.
Micke: Den startade som en till större delen
musikalisk revolt. Jag menar, ingen jävla punkare kan ställa
upp för, eller ens veta vad anarki är, och än mindre
stava till det.
Hasse: Finns det någon liknande tanke bakom
nya vågen?
Micke: Hur menar du? Jag förstår inte
vad du menar.
Hasse: Bakom punken finns ju en viss bestämd
tanke. Att musiken...
Micke: Jamen nya vågen och punken är
ju begrepp för ungefär samma sak. Men punken är vad
det hela startade som. Det kallades punk.
Hasse: Och sedan övergick det till nya vågen?
Micke: Ja. Eller, det var när det blev bredare.
Man kunde se ett bredare spektrum. En massa olika artister som,
med helt olika musikaliska ideal, ställde upp för samma
saker. Nu kan man inte kalla det punk längre. Vad jag kallar
punk, det är det som startade det, eller var gnistan. Men musikaliskt
sett är det inte mer än en del av ett rätt brett
spektrum.
Hasse: Hur kommer det att gå för punken,
både som idé och tanke, i framtiden?
Micke: Den kommer att bli mer och mer utslätad.
De senaste åren har bara varit en massa trender. Folk kommer
att lära sig fler och fler ackord. Hela grundtanken, allt det
här med treackordslåtar, kommer att vara lika mycket
rock i opposition som Mott the Hoople var, på den tiden.
Hasse: Hur ser du på det här nya med
Oi-grupper?
Micke: Ja det tycker jag bara är skräp.
Hasse: Det tycker du? Trots att de håller
på med de här tre ackorden?
Micke: Jo, i och för sig, men det är
skillnad på plagiat och på att kunna göra något
med lite ny glädje va?
Hasse: Vem avgör om det är plagiat eller
ny glädje?
Micke: I mitt fall så gör jag det.
Hasse: Det här kommer att läsas av folk
som inte vet någonting om popmusik eller ny musik. De har
inte lyssnat på ny musik sedan Glenn Miller dog. Hur skall
de kunna ta åt sig någonting av det här och lära
sig något om nya vågen?
Micke: Hur de skall lära sig det?
Hasse: Ja, hur de skall kunna acceptera det.
Micke: Ja, det är för sent.
Hasse: Ja, jag tror att det är för sent.
Alltså man kan inte komma in i det på samma sätt.
Hasse: Men vad skall de göra? Vad skall alla
de medelålders människorna som trots allt sysslar med
det här göra? De kanske arbetar på bibliotek, på
radion eller på alla andra institutioner som har med musik
att göra. Vad har du för råd att ge dem, när
det gäller nya vågens spridande och accepterande?
Micke: Att vara mindre intoleranta.
Hasse: Ja, praktiskt sett alltså.
Micke: Praktiskt sett?
Hasse: Jag menar, finns det grupper som de skall
börja lyssna på? Finns det någon artist som de
kan försöka med?
Micke: Nej det finns det inte, för det finns
ingenting som är så enerverande som när man skall
närma sig någonting...
Hasse: Du vill inte rekommendera "Jumpin'
jive" med Joe Jackson eller "Almost blue" med Elvis
Costello?
Micke: Nej. Många människor, de kan
säga att de avskyr punken och tycker illa om nya vågen,
men tre meningar senare så säger de : Åh, vad Elvis
Costellos nya platta är bra! Det är ungefär som att
de inte uppfattar var han står hemma egentligen, de säger
bara plattan är jävligt bra. På det viset kan man
inte få någon djupare insikt i vad det egentligen är
man tycker bra om och vad man tycker illa om. De som köper
skivor, de köper i stort sett det som ligger på hitlistorna
och hörs i radion, och de skiter i vad det kallas. Om det kallas
nya vågen eller vad som helst, det är många människor
som
kommer och säger att : Det här är jävligt bra
för att vara nya vågen. Det kanske bara är för
att de tycker om just den låten. De vet ingenting om nya vågen.
De har för sig att nya vågen, eller om man då kan
kalla det punk, bara är treackordslåtar på en och
en halv minut, och en massa människor som står och spottar
på varandra i stort sett.
Hasse: Vill du förklara det där med spottandet
och kräkandet och kissandet på scen?
Micke: Nej.
Hasse: Det sägs att Sex Pistols började
med det där när publiken bara satt still och tittade på
dem, de ville få dem att reagera på något sätt.
Micke: Jo, men det har väl varit så
tidigare också. Spottandet är ju typiskt stereotypt,
de kunde lika gärna använt laser. Nej men, det är
någonting som började för länge sedan, se bara
på Iggy Pop.
Hasse: Men kan inte Iggy Pop räknas som en
väldigt tidig punkare?
Micke: Jo.
Hasse: Dåså.
Hasse: Är du själv punkare?
Micke: Ja, det beror på, jag är liksom
inte, (suck), ja det är svårt att säga.
Hasse: Är punkare våldsamma människor
Micke: Nej det tycker jag inte. Det finns idioter
inom alla fack. Mer eller mindre inom vissa.
Hasse: Du har ju jobbat på Olympen, på
konserter och sådant, och du har sett både hårdrockgrupper
och vanliga grupper och du har sett punk där. Hur anser du
publikens mentalitet är i förhållande till musiken?
Micke: Det har varit så få, vad man
kan kalla punkkonserter på Olympen.
Hasse: Clash?
Micke: Ja Clash var ju en dröm att jobba på,
det hände ingenting. Det var bara en massa tretton fjorton
femtonåringar i arméjackor och stubbat hår som
hoppade omkring. På det man kallar hårdrock, t.ex. Thin
Lizzy, jag tycker inte Thin Lizzy är hårdrock, men...
på det man alla fall kallar hårdrockkonserter, så
är det ett helvetes liv, det är alltid en fruktansvärt
massa bråk. Men samtidigt, den publik som är mest trogen
sina idoler, det är hårdrockarna. De blockheads som gillar
Saxon och gillar...
Hasse: Vad betyder blockheads?
Micke: Idioter. . . .och tvärtom, de grupperna
är de enda som är trogna sina fans till hundra procent.
Thin Lizzy har väl varit i Lund fyra eller fem gånger,
och om det nu är femte eller sjätte gången, så
lyckas de dra 1700 personer till en spelning, trots att de har förlorat
i stort sett allt intresse i musikpressen och så där.
De är inte lika heta som de var för ett par år sedan,
men samtidigt så är det en massa människor som kommer
och ser på dem ändå, även om det är södra
Sveriges drägg.
Hasse: Är det ett positivt drag?
Micke: Ja, det tycker jag, jag tycker det är
jävligt schysst.
Hasse: Många människor har ju väldigt
negativa tankar om punken, som inte känner till någonting
om den...
Micke: Förutfattade meningar.
Hasse: Kalla det vad du vill. För en del gäller
det ju droger inom punken. Hur ser du på det? Hur har det
utvecklats från punkens början, jag har en känsla
av att folk säger att det är väldigt lite droger
inom punken, att det var mot droger från början?
Micke: Jamen, det är samma sak som... Kolla
på tidig rock, aggressiv rock på ett tidigt stadium.
Det är fråga om öl och sprit och supa och kräka.
I och för sig, jag är inte sådär förfärligt
fördomsfull, men i och med att det är rent musikaliskt
aggressivt.
Hasse: Du menar alltså att även punkens
tidiga barndom var väldigt drogfylld?
Micke: Ja, alltså drogfylld om man ser sprit
och öl som droger så får man väl säga
att den var högst drogfylld.
Hasse: Mer än hippierörelsen t.ex. för
att dra en parallell?
Micke: Njaaa, droger är av olika typer Jag
menar den ena drogen blev man degig av och kunde sitta och lyssna
på Santana i sju timmar och den andra drogen kanske man öste
av i trettio minuter och sedan gick ut och kräktes.
Hasse: Men jag har hört andra säga att
det var väldigt lite droger i början och att det var punken
som idé som var emot droger, stämmer inte det?
Micke: Nej, det tror jag inte, lyssna på
vad de, så att säga, urpunkarna, som Sex Pistols medlemmarna,
säger. Deras huvudintresse var i stort sett bara ut och supa.
Hasse: Men är Sex Pistols urpunkare?
Micke: Ja, de ses ju som föredöme, de
ses ju som det första bandet som kallades punk, grönt
hår och så vidare.
Hasse: Kräkas på scen..
Micke: Mmm, men sådana knep har som sagt
var använts tidigare. Jerry Lee Lewis satte ju fyr på
ett piano.
Hasse: Nästa steg var att spränga bilar,
som Plasmatics gjorde.
Micke: Jamen, Plasmatics är bara ett typiskt
mediaband, de är bara fullständigt talanglösa, som
ger sig ut för att vara obscena. Vad fan är det för
roligt med att se en brud som springer omkring med små tejpbitar
på tuttarna? Jag menar, vad gjorde Jim Morrison i Miami?
Hasse: (flin) Satte han tejpbitar på tuttarna?
Micke: Nääh!
Hasse: Den här rörelsen som Micke gjorde
nu kan ni inte se, men det var i alla fall en handrörelse nedanför
midjan och Jim Morrisson blev arresterad för detta obscena
uttryck. Nåja.
Micke: Jomen, inom varje sådan här rörelse
finns det ju både goda och dåliga sidor.
Hasse: Vilka är de goda sidorna och vilka
är de dåliga inom punken?
Micke: De goda sidorna är att folk lärde
sig uppskatta mindre medel från musikernas sida. Skillnaden
mellan de som spelade och de som lyssnade krympte så mycket,
att vem som helst av de som stod på golvet och lyssnade hade
kunnat gå upp på scenen istället och spela lika
bra. Det blev en helt annan bredd på musiken.
Hasse: Det kan man väl också se där
på spelningen på the 100 Club, när medlemmarna
i den där svansen till Sex Pistols gick upp och spelade med
Sid Vicious och Siouxsie & the Banshees.
Micke: Javisst, precis, Flowers of Romance ja.
Hela tiden på Bromley Continent, när alla de som följde
i Pistols spår, jag menar inte bara det att man gick omkring
i grönt hår och gjorde obscena tecken åt förbipasserande
människor på gatan, utan hela inställningen: Fan,
det här kan vi göra lika bra som någon annan. Inte
behöver vi några hundratusen dollar och en grym scenutrustning
och sådana saker. Det tycker jag är positivt.
Hasse: En sista fråga, hur går det
med framtiden?
Micke: Med framtiden kommer det att gå så
att mycket kommer att bli rätt utslätat, och sedan tror
jag att det kommer att komma en ny våg igen, men inga trender,
inte på samma sätt som nu. Nu är det liksom krampaktigt
hela tiden, man skall hitta nya trender. Det skall vara syntrock
ena halvåret och sedan skall det vara mod-rock andra halvåret
och sedan ska-rock och rockabilly och sedan skall det vara rythm
& blues. Det kommer att bli en helt ny våg. Jag vet inte
hur den kommer att låta, men att man på något
sätt... de som var anarkister, som nu snart blivit byråkrater
och sedan kommer det en ny våg av anarkister och sedan kommer
det en ny våg av anarkister igen, osv osv. Att det hela tiden
går vågdalar. Det märker man nu, att grupper som
kanske gör någonting av ren rutin, spelar samma sak som
de gjorde för ett par år sedan, kontra de som bara blir
mer och mer utslätade. Det är samma sak egentligen, att
köra i samma fotspår som de gjorde för tre fyra
år sedan, som att slätas ut. Det är ungefär
samma tendens, det är bara det att det är som en vågdal
nu, det händer ingenting. Det är sån jävla
stiltje, så att även om man spelar det som var nytt och
fräscht och blev mycket omskrivet för fyra år sedan,
så är det inte speciellt nytt. Samtidigt, det som görs
är inte speciellt bra heller, det är mycket lite av det
som är nytt som kommer att kallas klassiker om
tio år. Det är få låtar som håller
mer än tjugo lyssningar. Och låtar som håller mer
än tjugo lyssningar blir mer eller mindre små klassiker.
De intressantaste plattorna som dök upp -77,det är de,
oftast då den första singeln med en grupp, som är
bra, och de kom i så små upplagor att även om intresset
finns kvar så finns inte skivan kvar.
Hasse: Om vi tar den absolut sista frågan
då, vilka är de fem viktigaste punk eller nya vågen-plattorna?
Micke:Clashs första, den heter bara "Clash",
OBS 82000. Sedan Sex Pistols samlade singlar, "Never mind the
bollocks", sedan, var går gränsen? Är Ramones
första skiva punk? I så fall är den viktig. "The
Ramones", kom -76. Sedan är Elvis Costellos första
LP viktig, så till vida att den breddade begreppen, den heter
"My aim is true".
Tove: En till.
Micke: En till ja, svårt, nja inte svårt,
men...
Hasse: Damned, damned, damned?
Micke: Jamen den är inte, liksom...
Hasse: Kan man säga att den sista viktiga
plattan är en valfri flexisingel?
Micke: (fniss) Du och dina flexisinglar!
Hasse: Det var inget svar!
Micke: Nej men, nya vågen, jag vete fan.
Jag tycker Cramps första LP är en mycket viktig nya vågen-LP,
även om den kom 1980. Det är svårt, det är
dösvårt. Vad har jag sagt? Clash, Pistols, vet inte om
Pistols är så djävla viktiga.
Tove: "Horses" med Patt i Smith?
Micke: Ja, den är viktig så till vida
att den var så väldigt tidig, men det blev inte nya vågen.
Det är mer traditionell rock. Det här är ungefär
som : Vilka fem plattor skulle du ta med dig till en öde ö?
Jag har inte kommit på den femte ännu.
Hasse: Det finns kanske inte?
Micke: Det finns! Men mitt minne sviker mig.
Hasse: Svamla fritt lite grann.
Micke: Vi kan låta bandspelaren gå
medan vi hör på Fats, the fat man. Ja, svamla fritt,
om vad? Det vore lättare om jag fick sådana där
små stickfrågor.
Hasse: Berätta vad du skulle vilja säga
till en ny bibliotekarie som inte vet någonting om den här
musiken. Vad skall de göra för att tillfredsställa
alla dessa ungdomar, som kommer in och vill hålla föredrag
och vill veta mer om sina idoler och vill läsa om dem. Vad
skall de göra?
Micke: Ja, de får lyssna igenom 200 LPskivor
och ett par tusen singlar för att kunna få ett brett
perspektiv på allt det som nya vågen står för.
Hasse: De kan läsa vårt specialarbete!
Micke: Visst, men det är dösvårt
att sätta sig in i det. Det är ungefär som att få
någon trettonåring att...
Hasse: Du är alltså helt negativ till
det och tycker att man skall ge upp från början?
Micke: Nej inte ge upp från början,
men samtidigt så tror jag inte att...
Gunilla: Du röker för mycket, i ett kör.
Micke: Ja, man gör det när man blir intervjuad,
även om det inte syns, så hörs det här klicket
(klick), när jag tänder en till. Nej men jag betvivlar
att det överhuvudtaget finns någon bibliotekarie som
skulle kunna tänka sig att göra något sådant.
Hasse: Ja, men nu är läget sådant
att de måste göra någonting. Eftersom de ungdomar
som gillade nya vågen börjar komma upp i den åldern
att de vill forska efter vad som har hänt, och det finns inget
material om det.
Micke: Nej, men då kan de ju lyssna på
kassetten med Sex Pistols. Intervjukasetten på "Factory".
Hasse: Kan de det?
Micke: Du menar om den finns tillgänglig?
Ja, den kom i och för sig i ganska liten upplaga, men jag kan
tänka mig att kopiera den.
Hasse: Alla vänder sig alltså till Micke
med tomkassetter!
Micke: Nej men, de säger inte speciellt mycket,
intervjun med Sid Vicious är mer en intervju med en fullständigt
pantad ung människa som inte har några förutsättningar
och ingen företagsamhet alls. Men ändå på
något sätt så summerar de allt det här med
nya vågen.
Hasse: Vad är skillnaden på nya vågen
England och nya vågen i Sverige?
Micke: Nya vågen i Sverige är ett mode.
Nya vågen i England är mer ett riktigt uppror. Om inte
ett uppror, så i alla fall en uppvisning från en massa
människor, av att de också finns.
Hasse: Var det mode i Rågsved också?
Micke: Nej, undantag finns naturligtvis.
Hasse: Och Ebba är ärliga alltså?
Micke: Jaa.
Gunilla: Men rent klädmässigt är
det ju ett mode med nya vågen, som alla har tagit till sig.
Micke: Jomen Thåström och de går
väl för fan inte omkring i en massa modekläder ?
Gunilla: Jo, punkkläder, visst är det
det.
Micke: Punkkläder. Vad är punkkläder?
Gunilla: Ja, det här svarta och tajta.
Micke: Jo.
Gunilla: Och håret som skall stå, och
håret som skall vara blåsvart, det har de väl också.
Micke: Jamen, det är i så fall mera
ett Keith Richard-komplex, om du tar Thåström. Varken
Gurra eller Fjodor är ju speciellt punkmedvetna. Vilken punkare
går omkring i sandaler?
Gunilla: Nej, men jag menar att det finns uppenbart
ett klädmode hos de som sysslar med den typen av musik.
Micke: Jamen det finns väl klädmode bland
alla andra som över huvud taget sysslar med...
Gunilla: Naturligtvis, men det finns ju där
också. De har ju sitt.
Micke: Jag tycker det är roligt att svenska
ungdomar över huvud taget har anammat nya vågen. Istället
för en massa annan skit, fast samtidigt är det ju inte
samma grej som i England. Svenska barn är så tillrättalagda
och tillrättavisade och så jävla välanpassade
allihopa, trots att det finns en massa betonggetton och sådant,
så är de flesta svenska ungdomar jävligt välanpassade.
Gunilla: Men alla punkare sysslar ju inte med musik
själva. De utövar det inte praktiskt.
Micke: Nä, men...
Gunilla: De är ju i så fall mycket mer
modeutövare än...
Micke: Jo men det finns inte samma bredd på
nya vågen här som det finns i England, det finns inte
rock mot rasism. Mer än att det finns de här som tycker
att det finns men det finns fan ta mej inte.
Gunilla: Något som jag skulle vilja fråga
om också, det är det här med avståndet. Om
de som sysslar med punk och nya vågen-musik inte har så
stort avstånd till sin publik, hur går det när
de blir mer kända? De längtar väl också efter
att bli idoler och tjäna pengar?
Micke: Jo, men man kan ju bli kända för
att vara schyssta och man kan bli kända för att vara ena
jävla översittare. Man kan säga vad man vill om Thåström
och Ebba, men det är inga divalater där.
Jag försvarar inte alla grupper som kallar sig nya vågen-grupper,
det finns sådana som hoppar på tåget medan det
är igång, men som aldrig skulle kunna tänka sig
att stå och vänta på stationen.
Gunilla: Men rent generellt så skulle väl
de flesta nya vågen-musiker, här i Sverige eller var
som helst låta sig köpas rent kommersiellt, för
att själva tjäna på det? Bli idoler och så.
Micke: Jo det finns ju exempel, Adam & the
Ants är typiska, de har ju blivit uppköpta.
Gunilla: Men du tror att de flesta punkare skulle
avstå från en penningtrygg karriär, bara för
att de vill vara schyssta mot publiken?
Micke: Nej, det är ju frågan om vad
man gör med det man får...
Gunilla: Men tror du inte idealen kan försvinna
eller suddas ut med hjälp av pengar?
Micke: Om man ser på alla nya vågen-grupper
som finns så är det faktiskt jävligt schyssta ideal
som råder där, både konsertmässigt och spelmässigt.
Vilken grupp som helst i Clashs storlek skulle ha spelat sju dagar
i streck för två och ett halvt tusen personer per kväll,
de hade hellre varit och spelat på Wembley för femtiotusen
personer på en kväll och tagit ut tredubbla priset per
biljett. De hade inte ordnat konserter mot rasism, där grupperna
ställde upp gratis, de hade inte satt ihop så många
festivaler av mindre storlek som det finns i England.
Gunilla: Men de här svenska småbanden
som har sina ideal. Jag tror inte att de skulle stå fast vid
det om de fick chansen att...
Micke: Ah, svenska småband... Jag ser inte
att det är samma sak att bli förmögen och att bli
snorkig mot sin publik.
Gunilla : Snorkig behöver man ju inte vara, men man har ju
ingen kontakt med sin publik mer än när man står
på scenen.
Micke: Jo det har man, om man inte utgår
från att man är nån jävla stor stjärna.
Gunilla: Jo, men tror du inte att de har ett behov
av ett privatliv, det är ju helt naturligt.
Micke: Jo, men privatliv, spelningen är ju
inte bara de fyrtio minuter man står på scen. Spelningen
är ju före och efter också.
Gunilla: Men i en större skala så är
det ju omöjligt att ha den, din närkontakt.
Micke: Jomen det är ju därför det
inte finns samma slags superstars inom nya vågen som det finns
inom all annan musik.
Gunilla: Det finns ju mycket mer kreativitet inom
nya vågen, det finns ju mycket fler band och ur ett större
urval blir det färre idoler.
Micke: Javisst, men är inte det ett shysst
sätt att möta sin publik? Att inte ställa några
krav på att så här skall man låta och så
här skall man vara?
Gunilla: Det är ju inte de som bestämmer
hur de skall vara mot sin publik, utan det är kommersialism
och publik som...
Micke: Jamen det har aldrig funnits så mycket
små bolag startade av vem som helst.
Gunilla: Men det säger jag ju också,
att det finns en enorm kreativitet som är schysst, tycker jag.
Men däremot tror jag inte att de gör det i en dröm
om att alltid bara få pyssla med det. De gör det också
i ett syfte att det skall hända något med det. De flesta
vill ju utveckla det de håller på med.
Micke: Utveckla, ja. Även om Pimme och Ebba
säljer fler plattor än vad de gjorde tidigare så
har de inte frångått varken sina musikaliska ideal eller...
Gunilla: Jag känner inte dem personligen va,
men i så fall, undantag finns det ju alltid.
Micke: Jo, men i Sverige är det så få
band som kan kallas nya vågen-band, så här är
det undantaget som en regel. Det är ett sådant fruktansvärt
gap. . . jag menar när Ebba och de blev nominerade, vad det
nu var, någon sådan där omröstning eller om
det var säljmässigt, så var de inte själva
där och fick priset, utan de lät en av sina kompisar i
Rågsved gå dit och hämta priset i stället.
Är inte det ett sätt att visa att man inte låter
sig drivas hur jävla långt som helst?
Gunilla: Jo, det är bra.
Micke: Även om han blev döpackad och
förstörde hela tillställningen, så tycker jag
det är schysst ändå. De bara visade att det är
inte de som personer som tar emot priset utan att det är gruppen
Ebba Grön. Och då kan vem som helst som de frågar:
"Vill du gå dit och hämta priset?", gå
dit och hämta priset.
Gunilla: Men just det här med att vara divor
och anse sig själva vara mer än andra som inte sysslar
med vad de gör, det tror jag är precis lika utvecklat
inom nya vågen som inom annan musik.
Micke: Jovisst, bara för att man tycker en
sak är bra så kan man ju inte försvara alla jävla
människor som tycker att de spelar nya vågen. Men det
finns ju alltid...
Gunilla: Avarter finns ju alltid.
Micke: Det finns ju skit överallt.
Gunilla: Men den här politiska ideologin ser
man väldigt lite av i Sverige.
Micke: Nej, men den har aldrig funnits.
Gunilla: Det är ju inte samma kategori människor
som anser sig vara nya vågen eller punkare här som i
England.
Micke: Nejvisst, det är välanpassade
ungdomar allihopa. Det är barn från välutbildade,
väletablerade hem. Men grejen är att har man jävligt
roligt tillsammans och har samma ideal, så spelar det ingen
roll om man kommer från ett arbetarhem eller från ett
läkarhem. Det är inställningen till vad man gör
som är det viktiga.
Gunilla: Jag tycker bara det är viktigt att
man känner till skillnaden på punk och punk. Engelsk
punk och svensk punk. Här i Sverige är punk ett mode.
Micke: Visst är det det, det håller
jag fullständigt med om. Visst kan folk här tycka om det,
men de gör det inte av samma anledning som i England, utan
här är det frågan om att ha en "good time".
Mera frågor? Teamet?
Tove: Nä!
|