Intervju med Micke Widell





Att samla skivor är en hobby som kommit fram starkt i samband med nya vågen. Vi beslöt att prata lite med Micke Widell som samlat skivor i många år och då i första hand nya vågen och punkplattor. Han är även musiker och medverkar på en del svenska skivor.

Tove: Kan du berätta om hur du började spela nya vågen-musik och hur du kom kontakt med den?

Micke: Genom att läsa den engelska musikpressen och lyssna på nya skivor som kom ut. I och med att jag jobbade i skivaffär så var det rätt naturligt att jag gjorde det. Det är väl de två vägar jag gått. I och med att jag aldrig hade ägt en radio, så hörde jag det inte där, utan det blev det jag läste om och det jag lyssnade till.

Tove: Men varför tyckte du om det?

Micke: Det var en återgång till riktig rock'n'roll. Man har en känsla av att musikerna på scenen och de som lyssnade, gapet dem emellan blev mindre. Det blev mer jordnära, det är inte en massa två- minuterslåtar som är pompöst utdragna till ensidiga så kallade teman, som var typiskt sjuttiotal. Alla skulle överglänsa varandra i teknisk virituositet och försöka göra så långa och tradiga låtar som möjligt. Det här var i stort sett en återgång till traditionell rock, med nya inslag också, kan man säga. Det var samma sak som när Stones kom, eller när Chuck Berry kom, eller över huvud taget all rock som är skitig.

Tove: När började du spela och varför?

Micke: Först spelade jag bas, det höll jag på med i ett och ett halvt år, men när? Trummor började jag spela -76. Jag gick ett halvår för en trumlärare på ABF, som bara hade lyssnat på en massa jazz. Sedan har jag lärt mig själv.

Tove: Vilka har du spelat med?

Micke: Jag började spela med Henrik Venant, och då hade vi det första punkbandet i Sverige, enligt tidningarna. Vi var två trummisar, det var väldigt många som spelade där. Vi bytte medlemmar ofta.

Tove: Vad hette ni?

Micke: Vi hette "Totalkramp" och vi hette ''Larm'' och sedan gick det över till "New Bondage". Efter att jag slutat där höll jag på och harvade med en massa mindre Lundagrupper. Våren -79 började jag spela med Linus & the Loosers och jag spelade med honom tills han åkte in. Sedan spelade jag med resterna av Loosers under resten av -79, plus lite grann med Mårten Micro och Fex och Rolf Gottfriedtz, under namnet "Vinyl". Sedan blev det Fienden, under våren -80 till och med våren -81 och i samma veva började jag spela med gamla Garbochock och Besökarna-medlemmar i "Galleri Nonstop", som inte gjorde mer än tre spelningar. För tillfället är jag arbetslös inom musiken. Det blir lite smågrejer man kan hjälpa till med, t.ex. Henrik.

Tove: Men du börjar igen om det dyker upp något?

Micke: Ja, men då skall det vara roligt. Det skall kännas att det är på lika premisser. Men det är klart att jag gärna skulle vilja ut och spela. Fast det får inte bli något jäkla harvande av det bara. Det är för mycket jobb med en spelning för att man skall ha roligt. Man får ha väldigt roligt om man skall kunna kompensera alla mil man kör och all tid det tar att plocka upp och plocka ner grejerna.

Tove: Om vi skulle gå över till samlandet. Varför samlar du skivor? Eller snarare: varför har ditt samlande tagit så... jaa, sådana...

Micke: Groteska!

Tove: ... proportioner?

Micke: Ja, jag vet inte. Det är en blandning av ha-galenhet och ett brinnande intresse. Nej, men det är roligt. Varför samlar folk frimärken? Har man allt utom ett tiotal frimärken så vill man ju ha dem också, om man nu samlar. Jag tycker att det är roligt att samla. Jag samlar ju inte för samlandets egen skull, utan jag samlar för att det är någonting som man hela tiden kan få glädje av, och inspiration. Musik kan man spela dygnet runt, det finns musik som man kan ligga och sova till, det finns musik som man kan ha när man skall vakna till ordentligt, det finns musik som man skulle sakta men säkert somna in till, det finns över huvud taget allting.

Tove: Hur många skivor har du?

Micke: I och med att jag räknar "dubblar" som två och "tripplar" som tre o.s.v. så är det ca 4 300 LPskivor och ungefär lika mycket singlar.

Tove: Vad är det för slags musik?

Micke: Rock. 60 och 70-talsrock. Mycket liten del svenskt. Reggae och även färgad musik, 60-talssoul, 50-tals R&B, dowhop och allt sådant som har varit rötterna till det som kan anses vara beat och rock. Har man börjat samla något som man tycker är roligt kan man även gå bakåt, och hitta den som gjorde originalet till de låtar man tycker är bra på någon skiva. Gillar man Stones, så är det ju en guldgruva att gå bakåt och leta efter alla John Lee Hooker och Jimmy Reed och en massa tidigare inspelningar och original, som då finns av vad man har hört med Stones flera hundra gånger. Så kan man då gå tillbaka, även om det är musik som är äldre än vad man själv är, så kan man ändå finna ett intresse för det i och med att det är utvecklingen till det här fältet.

Tove: Du går inte och rotar i gamla affärer och så. Letar efter gamla skivor, utan du köper allt nytt?

Micke: Nej här i Sverige är det inte lönt att göra det. Folk skall skjörta varann bara. Få ut så mycket som möjligt. Det finns inget sinne för samlande och samlarvurm på samma sätt som i England. Men
det gäller hela England, inte bara London. T.ex. David Bowie samlas mer i södra England än han samlas i norra England, så att vill man hitta relativt sällsynta David Bowie-singlar eller Lpskivor så skall man åka norrut i England. Det finns en helt annan samlarvurm än här. Det finns tidningar, det finns tidskrifter, det finns speciella organ där folk som skall sälja skivor annonserar och så där.
Det existerar inte på samma sätt här utan här är det bara ett fåtal affärer som tror att de kan skjörta folk på en massa pengar. Men speciellt om man vill samla på något och det inte är nya saker, så skall man inte köpa det här.

Hasse: Kan du förklara skillnaden mellan nya vågen och punk.

Micke: Punk är en del av nya vågen. Punken är mer stilen bakom det hela. Det finns inga, vad man kan kalla punkmusiker. Punken, det är den nya vågen som kom, som vällde in då 76-77. Punken var ungefär som en filosofi bakom det hela.

Hasse: Hur skall man kunna förklara för en oinvigd, vad som är punk och vad som är nya vågen?

Micke: Punk. Två fuzzade gitarrer, bas, trummor och en sångare utan sångröst, och så: En Två Tre Fyr... och på det!

Hasse: Fuzzade?

Micke: Fuzzade, det är gitarrer med fuzzbox, en liten låda som förvränger ljudet så att det snarast liknar en motorsåg.

Hasse: Vad är nya vågen då?

Micke: Nya vågen är all den typ av musik som dök upp under samma tid då... Det var vissa grupper som så att säga startade det. Sex Pistols var den första gruppen som blev signad och sparkad och signad och sparkad av olika skivbolag, och Damned var den första gruppen som gjorde en LP. Det finns ingen gräns mellan vad som är nya vågen och vad som inte är nya vågen. Det var hela tiden glidande. Många artister som tidigare hade spelat in, som var gamla hippies mer eller mindre, började ju spela in igen, med en helt ny inställning till den musik de skulle göra. Nick Lowe var ju, om nu Stiff skall räknas som ett nya vågen-bolag, den förste som släppte en singel där. Samma sak gäller Pink Fairies, de är ju inget nya vågen-band, men deras singel på Stiff, är typiskt nya vågen. När de annonserade för Nick Lowes första singel så stod det: Kortare än tre minuter! Färre än tre ackord! Färre än tre musiker!

Det var de här känslan av att allting skall göras enkelt, snabbt och det skall gå tillbaks till det här två till två och en halvminuters hit-formatet. Samma precis som det var på 60-talet. Patrick Fitzgerald t.ex. som bara var akustisk gitarr och sång det ligger ju väldigt långt ifrån vad Damned gjorde, eller gör, men ändå är det själva inställningen till musiken som är det samlande greppet. Talking Heads får man räkna som ett nya vågen- band, men ändå ligger deras musik långt ifrån treackords råpunk. Det är mer en inställning till vad man gör än en speciell typ av musik. Tyvärr så är det ju många av de grupper som var intressanta 77 o 78 som har, efter hand som de har lärt sig fler ackord, blivit allt sämre och sämre, och förlorat intresse. T.ex. Blondie, som bara har blivit sämre och sämre.

Hasse: Det du säger nu om samlandet och nya vågen är, att marknaden har tagit över en stor del av det hela. Man ger ut en massa obskyra saker som budskivor och formplattor och sådant. Hur ser du på det och vilka obskyriteter tycker du bör finnas?

Micke: Det är så att när punken kom, eller nya vågen kom, så blev det ett helt annat intresse för att köpa skivor, speciellt singlar. Det såldes mer, fler enheter, än vad det gjordes tidigare, men ändå så kom det då en massa, rent samlar-inriktade grejer som bildskivor och sånt, men , ofta är sådana budskivor inte med, vad man betraktar som nya vågen-grupper.

Hasse: Police?

Micke: Jaa, Police, okej, men jag tycker inte att det direkt är nya vågen. Jaa, man kan nog inte räkna dem till icke-nya vågen heller. Men grejen är att skivmarknaden märkte att det var en helt ny våg av nya köpare också. Jag menar, var det inte klassiker man skapade, så skulle man göra det till klassiker. På det sättet då att man skulle få vissa plattor mer eftertraktade, jag menar som bildsinglar och som 12-tums singlar. 12-tums singlar är ju ingen nya vågen-företeelse utan det fanns ju tidigare också. Just i promotionssyfte, och det berodde på att ljudet var betydligt bättre.

Hasse: Det är ju längre låtar och annorlunda versioner.

Micke: Nej det behöver det inte vara. När 12-tumarna kom, inom rocken, omkring -76-77 var Motörhead några av de första att ge ut en, på Chiswick. Det är den första som är omskriven inom rocken. Nuförtiden berättar man inte varför man gör en 12-tumare, men när den annonserades, så skrev de ut varför de gjorde den på 12tum. Det var beroende på att ljudet skulle vara bättre och det skulle vara bättre dynamik och så. Det är ju en självklarhet nu. Men ofta är det så att det är många som släpper 12-tums singlar, inte för att det skall vara bättre ljud, utan för att de skall kunna sälja en viss enhet, för att pusha upp den på listorna.

Hasse: Är det inte mycket geschäft i att lägga in en ny låt på en LP, bara för att få folk att köpa. Det är ju ganska vanligt att man ger ut en LP och sedan ger ut samma LP igen, med en ny låt på.

Micke: Det är inte så vanligt.

Hasse: Det finns ju en del som har gjort ommixade versioner.

Micke: Jo visst. Det finns ett par exempel men de är väldigt få. Searchers är ju inte direkt något nya vågen-band, de gjorde det. Jodertones har också gjort det i och för sig.

Hasse: Heaven 17 har väl gjort annorlunda versioner på 12-tum.

Micke: Jamen, det tycker jag är helt schysst, singlar och LPskivor skall inte ha samma versioner. Vad är det för roligt med att köpa en LP där man har tre av singlarna redan?

Hasse: Bowwowwow?

Micke: Ja, jag tycker inte det är fel. Det som släpps på singlar skall släppas på singlar och det som släpps på LP skall släppas på LP. Om man ser på den jävla amerikanska marknaden, allting som över huvud taget har släppts på singel där, det finns redan tillgängligt på LP-skivor. De gör så att de släpper en LP och sedan släpper de ut singlar från LPn. Jag tycker det är betydligt schysstare att separera dem. Inte för att det skulle finnas fler låtar tillgängliga, utan för att singeln är ett media, och LPn ett annat. Men det är många fula knep som har tillkommit.

Hasse: Det är ganska vanligt att kassettbandet som ges ut av en LP har annorlunda innehåll än skivan.

Micke: Ja, men det har ingenting med samlarköp att göra, utan det är snarare det att de vill ha bort hemmainspelningar. Om du har en bandspelare så vill de att du skall köpa kassetten i stället för att spela in LPn an din granne. Då lägger de dit ett par låtar extra på kassetten. Okej, det kan vara dubbeltydigt, för de kan ju göra det för att de skall tjäna pengar på kassetten också. Men till de som bara har en bandspelare, är det ju bättre att sälja kassetten än att förlora en såld skiva.

Hasse: Om vi nu går till samlande av nya vågen; de flesta samlarna köper väl både kassetten och
skivan, om det finns en ny låt på kassetten? Hur skulle du själv göra?

Micke: Tja, det beror på vilka grupper det är.

Hasse: Du köper alltså både kassetten och skivan bara för att det är en ny . .

Micke: Jo , men det är skillnad på samlare, och de som köper kassetten för att ha musiken. De som köper för att ha musiken, det är de som skall köpa kassetten i stället för att spela in LPn.

Hasse: Tror du att det är så många som köper kassetten istället för LPn? Alltså, tror du att det är så många människor som har kassettbandspelare istället för en skivspelare?

Micke: Ja, jag tror att det är rätt vanligt. Med tanke på skivpriser kontra kassettpriser, så är det högst troligt.

Hasse: Är inte kassetterna lika dyra som skivorna?

Micke: Ja, jag menade alltså oinspelade kassetter. Lägger man in extralåtar, så är ju det bra, då hade jag ju i så fall, hellre köpt kassetten med flera låtar. Sedan kan det ju vara sådana som David Byrne, som lägger in dubbelt så lång speltid på kassetten. Det är ju inte bara samlargrejer utan det är hela soundtracket, men på skivan är det bara "sånger från" soundtracket.

Hasse: Cure har gjort likadant. Med "Oarnage visors".

Micke: Ja.

Hasse: Hur ser du på Bootlegs?

Micke: Jo, jag tycker det är trevligt. Jag tycker personligen att bootlegs är en mindre fara för musik- industrin än vad blanka kassetter och uthyrningar är. Beroende på att de som köper bootlegs, de har redan alla andra tänkbara officiella utgåvor med en grupp eller en artist. Man får ta en bootleg för vad det är. Det finns de som menar att det drar ner artisten, en bootleg är ju oftast undermåligt inspelad. Det är dåligt ljud och ofta gör artisterna fel, vilket gör att de anser sig vara sämre än de är, men det är ett jävla skitsnack. De bästa Bowie-liveplattorna som finns är bootlegs. De bästa Stonesplattorna som fanns, det var bootlegs. De var ju så rädda för att det hade gjorts så mycket bootlegs från deras turné 1969 så de släppte "Get yer ya-yas out".

Hasse: Vad är punkfilosofin?

Micke: Punkfilosofin?

Hasse: Alltså, varför gillar du punken? Filosofin bakom den.

Micke: Den startade som en till större delen musikalisk revolt. Jag menar, ingen jävla punkare kan ställa upp för, eller ens veta vad anarki är, och än mindre stava till det.

Hasse: Finns det någon liknande tanke bakom nya vågen?

Micke: Hur menar du? Jag förstår inte vad du menar.

Hasse: Bakom punken finns ju en viss bestämd tanke. Att musiken...

Micke: Jamen nya vågen och punken är ju begrepp för ungefär samma sak. Men punken är vad det hela startade som. Det kallades punk.

Hasse: Och sedan övergick det till nya vågen?

Micke: Ja. Eller, det var när det blev bredare. Man kunde se ett bredare spektrum. En massa olika artister som, med helt olika musikaliska ideal, ställde upp för samma saker. Nu kan man inte kalla det punk längre. Vad jag kallar punk, det är det som startade det, eller var gnistan. Men musikaliskt sett är det inte mer än en del av ett rätt brett spektrum.

Hasse: Hur kommer det att gå för punken, både som idé och tanke, i framtiden?

Micke: Den kommer att bli mer och mer utslätad. De senaste åren har bara varit en massa trender. Folk kommer att lära sig fler och fler ackord. Hela grundtanken, allt det här med treackordslåtar, kommer att vara lika mycket rock i opposition som Mott the Hoople var, på den tiden.

Hasse: Hur ser du på det här nya med Oi-grupper?

Micke: Ja det tycker jag bara är skräp.

Hasse: Det tycker du? Trots att de håller på med de här tre ackorden?

Micke: Jo, i och för sig, men det är skillnad på plagiat och på att kunna göra något med lite ny glädje va?

Hasse: Vem avgör om det är plagiat eller ny glädje?

Micke: I mitt fall så gör jag det.

Hasse: Det här kommer att läsas av folk som inte vet någonting om popmusik eller ny musik. De har inte lyssnat på ny musik sedan Glenn Miller dog. Hur skall de kunna ta åt sig någonting av det här och lära sig något om nya vågen?

Micke: Hur de skall lära sig det?

Hasse: Ja, hur de skall kunna acceptera det.

Micke: Ja, det är för sent.

Hasse: Ja, jag tror att det är för sent. Alltså man kan inte komma in i det på samma sätt.

Hasse: Men vad skall de göra? Vad skall alla de medelålders människorna som trots allt sysslar med det här göra? De kanske arbetar på bibliotek, på radion eller på alla andra institutioner som har med musik att göra. Vad har du för råd att ge dem, när det gäller nya vågens spridande och accepterande?

Micke: Att vara mindre intoleranta.

Hasse: Ja, praktiskt sett alltså.

Micke: Praktiskt sett?

Hasse: Jag menar, finns det grupper som de skall börja lyssna på? Finns det någon artist som de kan försöka med?

Micke: Nej det finns det inte, för det finns ingenting som är så enerverande som när man skall närma sig någonting...

Hasse: Du vill inte rekommendera "Jumpin' jive" med Joe Jackson eller "Almost blue" med Elvis Costello?

Micke: Nej. Många människor, de kan säga att de avskyr punken och tycker illa om nya vågen, men tre meningar senare så säger de : Åh, vad Elvis Costellos nya platta är bra! Det är ungefär som att de inte uppfattar var han står hemma egentligen, de säger bara plattan är jävligt bra. På det viset kan man inte få någon djupare insikt i vad det egentligen är man tycker bra om och vad man tycker illa om. De som köper skivor, de köper i stort sett det som ligger på hitlistorna och hörs i radion, och de skiter i vad det kallas. Om det kallas nya vågen eller vad som helst, det är många människor som
kommer och säger att : Det här är jävligt bra för att vara nya vågen. Det kanske bara är för att de tycker om just den låten. De vet ingenting om nya vågen. De har för sig att nya vågen, eller om man då kan kalla det punk, bara är treackordslåtar på en och en halv minut, och en massa människor som står och spottar på varandra i stort sett.

Hasse: Vill du förklara det där med spottandet och kräkandet och kissandet på scen?

Micke: Nej.

Hasse: Det sägs att Sex Pistols började med det där när publiken bara satt still och tittade på dem, de ville få dem att reagera på något sätt.

Micke: Jo, men det har väl varit så tidigare också. Spottandet är ju typiskt stereotypt, de kunde lika gärna använt laser. Nej men, det är någonting som började för länge sedan, se bara på Iggy Pop.

Hasse: Men kan inte Iggy Pop räknas som en väldigt tidig punkare?

Micke: Jo.

Hasse: Dåså.

Hasse: Är du själv punkare?

Micke: Ja, det beror på, jag är liksom inte, (suck), ja det är svårt att säga.

Hasse: Är punkare våldsamma människor

Micke: Nej det tycker jag inte. Det finns idioter inom alla fack. Mer eller mindre inom vissa.

Hasse: Du har ju jobbat på Olympen, på konserter och sådant, och du har sett både hårdrockgrupper och vanliga grupper och du har sett punk där. Hur anser du publikens mentalitet är i förhållande till musiken?

Micke: Det har varit så få, vad man kan kalla punkkonserter på Olympen.

Hasse: Clash?

Micke: Ja Clash var ju en dröm att jobba på, det hände ingenting. Det var bara en massa tretton fjorton femtonåringar i arméjackor och stubbat hår som hoppade omkring. På det man kallar hårdrock, t.ex. Thin Lizzy, jag tycker inte Thin Lizzy är hårdrock, men... på det man alla fall kallar hårdrockkonserter, så är det ett helvetes liv, det är alltid en fruktansvärt massa bråk. Men samtidigt, den publik som är mest trogen sina idoler, det är hårdrockarna. De blockheads som gillar Saxon och gillar...

Hasse: Vad betyder blockheads?

Micke: Idioter. . . .och tvärtom, de grupperna är de enda som är trogna sina fans till hundra procent. Thin Lizzy har väl varit i Lund fyra eller fem gånger, och om det nu är femte eller sjätte gången, så
lyckas de dra 1700 personer till en spelning, trots att de har förlorat i stort sett allt intresse i musikpressen och så där. De är inte lika heta som de var för ett par år sedan, men samtidigt så är det en massa människor som kommer och ser på dem ändå, även om det är södra Sveriges drägg.

Hasse: Är det ett positivt drag?

Micke: Ja, det tycker jag, jag tycker det är jävligt schysst.

Hasse: Många människor har ju väldigt negativa tankar om punken, som inte känner till någonting om den...

Micke: Förutfattade meningar.

Hasse: Kalla det vad du vill. För en del gäller det ju droger inom punken. Hur ser du på det? Hur har det utvecklats från punkens början, jag har en känsla av att folk säger att det är väldigt lite droger inom punken, att det var mot droger från början?

Micke: Jamen, det är samma sak som... Kolla på tidig rock, aggressiv rock på ett tidigt stadium. Det är fråga om öl och sprit och supa och kräka. I och för sig, jag är inte sådär förfärligt fördomsfull, men i och med att det är rent musikaliskt aggressivt.

Hasse: Du menar alltså att även punkens tidiga barndom var väldigt drogfylld?

Micke: Ja, alltså drogfylld om man ser sprit och öl som droger så får man väl säga att den var högst drogfylld.

Hasse: Mer än hippierörelsen t.ex. för att dra en parallell?

Micke: Njaaa, droger är av olika typer Jag menar den ena drogen blev man degig av och kunde sitta och lyssna på Santana i sju timmar och den andra drogen kanske man öste av i trettio minuter och sedan gick ut och kräktes.

Hasse: Men jag har hört andra säga att det var väldigt lite droger i början och att det var punken som idé som var emot droger, stämmer inte det?

Micke: Nej, det tror jag inte, lyssna på vad de, så att säga, urpunkarna, som Sex Pistols medlemmarna, säger. Deras huvudintresse var i stort sett bara ut och supa.

Hasse: Men är Sex Pistols urpunkare?

Micke: Ja, de ses ju som föredöme, de ses ju som det första bandet som kallades punk, grönt hår och så vidare.

Hasse: Kräkas på scen..

Micke: Mmm, men sådana knep har som sagt var använts tidigare. Jerry Lee Lewis satte ju fyr på ett piano.

Hasse: Nästa steg var att spränga bilar, som Plasmatics gjorde.

Micke: Jamen, Plasmatics är bara ett typiskt mediaband, de är bara fullständigt talanglösa, som ger sig ut för att vara obscena. Vad fan är det för roligt med att se en brud som springer omkring med små tejpbitar på tuttarna? Jag menar, vad gjorde Jim Morrison i Miami?

Hasse: (flin) Satte han tejpbitar på tuttarna?

Micke: Nääh!

Hasse: Den här rörelsen som Micke gjorde nu kan ni inte se, men det var i alla fall en handrörelse nedanför midjan och Jim Morrisson blev arresterad för detta obscena uttryck. Nåja.

Micke: Jomen, inom varje sådan här rörelse finns det ju både goda och dåliga sidor.

Hasse: Vilka är de goda sidorna och vilka är de dåliga inom punken?

Micke: De goda sidorna är att folk lärde sig uppskatta mindre medel från musikernas sida. Skillnaden mellan de som spelade och de som lyssnade krympte så mycket, att vem som helst av de som stod på golvet och lyssnade hade kunnat gå upp på scenen istället och spela lika bra. Det blev en helt annan bredd på musiken.

Hasse: Det kan man väl också se där på spelningen på the 100 Club, när medlemmarna i den där svansen till Sex Pistols gick upp och spelade med Sid Vicious och Siouxsie & the Banshees.

Micke: Javisst, precis, Flowers of Romance ja. Hela tiden på Bromley Continent, när alla de som följde i Pistols spår, jag menar inte bara det att man gick omkring i grönt hår och gjorde obscena tecken åt förbipasserande människor på gatan, utan hela inställningen: Fan, det här kan vi göra lika bra som någon annan. Inte behöver vi några hundratusen dollar och en grym scenutrustning och sådana saker. Det tycker jag är positivt.

Hasse: En sista fråga, hur går det med framtiden?

Micke: Med framtiden kommer det att gå så att mycket kommer att bli rätt utslätat, och sedan tror jag att det kommer att komma en ny våg igen, men inga trender, inte på samma sätt som nu. Nu är det liksom krampaktigt hela tiden, man skall hitta nya trender. Det skall vara syntrock ena halvåret och sedan skall det vara mod-rock andra halvåret och sedan ska-rock och rockabilly och sedan skall det vara rythm & blues. Det kommer att bli en helt ny våg. Jag vet inte hur den kommer att låta, men att man på något sätt... de som var anarkister, som nu snart blivit byråkrater och sedan kommer det en ny våg av anarkister och sedan kommer det en ny våg av anarkister igen, osv osv. Att det hela tiden går vågdalar. Det märker man nu, att grupper som kanske gör någonting av ren rutin, spelar samma sak som de gjorde för ett par år sedan, kontra de som bara blir mer och mer utslätade. Det är samma sak egentligen, att köra i samma fotspår som de gjorde för tre fyra år sedan, som att slätas ut. Det är ungefär samma tendens, det är bara det att det är som en vågdal nu, det händer ingenting. Det är sån jävla stiltje, så att även om man spelar det som var nytt och fräscht och blev mycket omskrivet för fyra år sedan, så är det inte speciellt nytt. Samtidigt, det som görs är inte speciellt bra heller, det är mycket lite av det som är nytt som kommer att kallas klassiker om
tio år. Det är få låtar som håller mer än tjugo lyssningar. Och låtar som håller mer än tjugo lyssningar blir mer eller mindre små klassiker. De intressantaste plattorna som dök upp -77,det är de, oftast då den första singeln med en grupp, som är bra, och de kom i så små upplagor att även om intresset finns kvar så finns inte skivan kvar.

Hasse: Om vi tar den absolut sista frågan då, vilka är de fem viktigaste punk eller nya vågen-plattorna?

Micke:Clashs första, den heter bara "Clash", OBS 82000. Sedan Sex Pistols samlade singlar, "Never mind the bollocks", sedan, var går gränsen? Är Ramones första skiva punk? I så fall är den viktig. "The Ramones", kom -76. Sedan är Elvis Costellos första LP viktig, så till vida att den breddade begreppen, den heter "My aim is true".

Tove: En till.

Micke: En till ja, svårt, nja inte svårt, men...

Hasse: Damned, damned, damned?

Micke: Jamen den är inte, liksom...

Hasse: Kan man säga att den sista viktiga plattan är en valfri flexisingel?

Micke: (fniss) Du och dina flexisinglar!

Hasse: Det var inget svar!

Micke: Nej men, nya vågen, jag vete fan. Jag tycker Cramps första LP är en mycket viktig nya vågen-LP, även om den kom 1980. Det är svårt, det är dösvårt. Vad har jag sagt? Clash, Pistols, vet inte om Pistols är så djävla viktiga.

Tove: "Horses" med Patt i Smith?

Micke: Ja, den är viktig så till vida att den var så väldigt tidig, men det blev inte nya vågen. Det är mer traditionell rock. Det här är ungefär som : Vilka fem plattor skulle du ta med dig till en öde ö?
Jag har inte kommit på den femte ännu.

Hasse: Det finns kanske inte?

Micke: Det finns! Men mitt minne sviker mig.

Hasse: Svamla fritt lite grann.

Micke: Vi kan låta bandspelaren gå medan vi hör på Fats, the fat man. Ja, svamla fritt, om vad? Det vore lättare om jag fick sådana där små stickfrågor.

Hasse: Berätta vad du skulle vilja säga till en ny bibliotekarie som inte vet någonting om den här musiken. Vad skall de göra för att tillfredsställa alla dessa ungdomar, som kommer in och vill hålla föredrag och vill veta mer om sina idoler och vill läsa om dem. Vad skall de göra?

Micke: Ja, de får lyssna igenom 200 LPskivor och ett par tusen singlar för att kunna få ett brett perspektiv på allt det som nya vågen står för.

Hasse: De kan läsa vårt specialarbete!

Micke: Visst, men det är dösvårt att sätta sig in i det. Det är ungefär som att få någon trettonåring att...

Hasse: Du är alltså helt negativ till det och tycker att man skall ge upp från början?

Micke: Nej inte ge upp från början, men samtidigt så tror jag inte att...

Gunilla: Du röker för mycket, i ett kör.

Micke: Ja, man gör det när man blir intervjuad, även om det inte syns, så hörs det här klicket (klick), när jag tänder en till. Nej men jag betvivlar att det överhuvudtaget finns någon bibliotekarie som skulle kunna tänka sig att göra något sådant.

Hasse: Ja, men nu är läget sådant att de måste göra någonting. Eftersom de ungdomar som gillade nya vågen börjar komma upp i den åldern att de vill forska efter vad som har hänt, och det finns inget material om det.

Micke: Nej, men då kan de ju lyssna på kassetten med Sex Pistols. Intervjukasetten på "Factory".

Hasse: Kan de det?

Micke: Du menar om den finns tillgänglig? Ja, den kom i och för sig i ganska liten upplaga, men jag kan tänka mig att kopiera den.

Hasse: Alla vänder sig alltså till Micke med tomkassetter!

Micke: Nej men, de säger inte speciellt mycket, intervjun med Sid Vicious är mer en intervju med en fullständigt pantad ung människa som inte har några förutsättningar och ingen företagsamhet alls. Men ändå på något sätt så summerar de allt det här med nya vågen.

Hasse: Vad är skillnaden på nya vågen England och nya vågen i Sverige?

Micke: Nya vågen i Sverige är ett mode. Nya vågen i England är mer ett riktigt uppror. Om inte ett uppror, så i alla fall en uppvisning från en massa människor, av att de också finns.

Hasse: Var det mode i Rågsved också?

Micke: Nej, undantag finns naturligtvis.

Hasse: Och Ebba är ärliga alltså?

Micke: Jaa.

Gunilla: Men rent klädmässigt är det ju ett mode med nya vågen, som alla har tagit till sig.

Micke: Jomen Thåström och de går väl för fan inte omkring i en massa modekläder ?

Gunilla: Jo, punkkläder, visst är det det.

Micke: Punkkläder. Vad är punkkläder?

Gunilla: Ja, det här svarta och tajta.

Micke: Jo.

Gunilla: Och håret som skall stå, och håret som skall vara blåsvart, det har de väl också.

Micke: Jamen, det är i så fall mera ett Keith Richard-komplex, om du tar Thåström. Varken Gurra eller Fjodor är ju speciellt punkmedvetna. Vilken punkare går omkring i sandaler?

Gunilla: Nej, men jag menar att det finns uppenbart ett klädmode hos de som sysslar med den typen av musik.

Micke: Jamen det finns väl klädmode bland alla andra som över huvud taget sysslar med...

Gunilla: Naturligtvis, men det finns ju där också. De har ju sitt.

Micke: Jag tycker det är roligt att svenska ungdomar över huvud taget har anammat nya vågen. Istället för en massa annan skit, fast samtidigt är det ju inte samma grej som i England. Svenska barn är så tillrättalagda och tillrättavisade och så jävla välanpassade allihopa, trots att det finns en massa betonggetton och sådant, så är de flesta svenska ungdomar jävligt välanpassade.

Gunilla: Men alla punkare sysslar ju inte med musik själva. De utövar det inte praktiskt.

Micke: Nä, men...

Gunilla: De är ju i så fall mycket mer modeutövare än...

Micke: Jo men det finns inte samma bredd på nya vågen här som det finns i England, det finns inte rock mot rasism. Mer än att det finns de här som tycker att det finns men det finns fan ta mej inte.

Gunilla: Något som jag skulle vilja fråga om också, det är det här med avståndet. Om de som sysslar med punk och nya vågen-musik inte har så stort avstånd till sin publik, hur går det när de blir mer kända? De längtar väl också efter att bli idoler och tjäna pengar?

Micke: Jo, men man kan ju bli kända för att vara schyssta och man kan bli kända för att vara ena jävla översittare. Man kan säga vad man vill om Thåström och Ebba, men det är inga divalater där.
Jag försvarar inte alla grupper som kallar sig nya vågen-grupper, det finns sådana som hoppar på tåget medan det är igång, men som aldrig skulle kunna tänka sig att stå och vänta på stationen.

Gunilla: Men rent generellt så skulle väl de flesta nya vågen-musiker, här i Sverige eller var som helst låta sig köpas rent kommersiellt, för att själva tjäna på det? Bli idoler och så.

Micke: Jo det finns ju exempel, Adam & the Ants är typiska, de har ju blivit uppköpta.

Gunilla: Men du tror att de flesta punkare skulle avstå från en penningtrygg karriär, bara för att de vill vara schyssta mot publiken?

Micke: Nej, det är ju frågan om vad man gör med det man får...

Gunilla: Men tror du inte idealen kan försvinna eller suddas ut med hjälp av pengar?

Micke: Om man ser på alla nya vågen-grupper som finns så är det faktiskt jävligt schyssta ideal som råder där, både konsertmässigt och spelmässigt. Vilken grupp som helst i Clashs storlek skulle ha spelat sju dagar i streck för två och ett halvt tusen personer per kväll, de hade hellre varit och spelat på Wembley för femtiotusen personer på en kväll och tagit ut tredubbla priset per biljett. De hade inte ordnat konserter mot rasism, där grupperna ställde upp gratis, de hade inte satt ihop så många festivaler av mindre storlek som det finns i England.

Gunilla: Men de här svenska småbanden som har sina ideal. Jag tror inte att de skulle stå fast vid det om de fick chansen att...

Micke: Ah, svenska småband... Jag ser inte att det är samma sak att bli förmögen och att bli snorkig mot sin publik.

Gunilla : Snorkig behöver man ju inte vara, men man har ju ingen kontakt med sin publik mer än när man står på scenen.

Micke: Jo det har man, om man inte utgår från att man är nån jävla stor stjärna.

Gunilla: Jo, men tror du inte att de har ett behov av ett privatliv, det är ju helt naturligt.

Micke: Jo, men privatliv, spelningen är ju inte bara de fyrtio minuter man står på scen. Spelningen är ju före och efter också.

Gunilla: Men i en större skala så är det ju omöjligt att ha den, din närkontakt.

Micke: Jomen det är ju därför det inte finns samma slags superstars inom nya vågen som det finns inom all annan musik.

Gunilla: Det finns ju mycket mer kreativitet inom nya vågen, det finns ju mycket fler band och ur ett större urval blir det färre idoler.

Micke: Javisst, men är inte det ett shysst sätt att möta sin publik? Att inte ställa några krav på att så här skall man låta och så här skall man vara?

Gunilla: Det är ju inte de som bestämmer hur de skall vara mot sin publik, utan det är kommersialism och publik som...

Micke: Jamen det har aldrig funnits så mycket små bolag startade av vem som helst.

Gunilla: Men det säger jag ju också, att det finns en enorm kreativitet som är schysst, tycker jag. Men däremot tror jag inte att de gör det i en dröm om att alltid bara få pyssla med det. De gör det också i ett syfte att det skall hända något med det. De flesta vill ju utveckla det de håller på med.

Micke: Utveckla, ja. Även om Pimme och Ebba säljer fler plattor än vad de gjorde tidigare så har de inte frångått varken sina musikaliska ideal eller...

Gunilla: Jag känner inte dem personligen va, men i så fall, undantag finns det ju alltid.

Micke: Jo, men i Sverige är det så få band som kan kallas nya vågen-band, så här är det undantaget som en regel. Det är ett sådant fruktansvärt gap. . . jag menar när Ebba och de blev nominerade, vad det nu var, någon sådan där omröstning eller om det var säljmässigt, så var de inte själva där och fick priset, utan de lät en av sina kompisar i Rågsved gå dit och hämta priset i stället. Är inte det ett sätt att visa att man inte låter sig drivas hur jävla långt som helst?

Gunilla: Jo, det är bra.

Micke: Även om han blev döpackad och förstörde hela tillställningen, så tycker jag det är schysst ändå. De bara visade att det är inte de som personer som tar emot priset utan att det är gruppen Ebba Grön. Och då kan vem som helst som de frågar: "Vill du gå dit och hämta priset?", gå dit och hämta priset.

Gunilla: Men just det här med att vara divor och anse sig själva vara mer än andra som inte sysslar med vad de gör, det tror jag är precis lika utvecklat inom nya vågen som inom annan musik.

Micke: Jovisst, bara för att man tycker en sak är bra så kan man ju inte försvara alla jävla människor som tycker att de spelar nya vågen. Men det finns ju alltid...

Gunilla: Avarter finns ju alltid.

Micke: Det finns ju skit överallt.

Gunilla: Men den här politiska ideologin ser man väldigt lite av i Sverige.

Micke: Nej, men den har aldrig funnits.

Gunilla: Det är ju inte samma kategori människor som anser sig vara nya vågen eller punkare här som i England.

Micke: Nejvisst, det är välanpassade ungdomar allihopa. Det är barn från välutbildade, väletablerade hem. Men grejen är att har man jävligt roligt tillsammans och har samma ideal, så spelar det ingen roll om man kommer från ett arbetarhem eller från ett läkarhem. Det är inställningen till vad man gör som är det viktiga.

Gunilla: Jag tycker bara det är viktigt att man känner till skillnaden på punk och punk. Engelsk punk och svensk punk. Här i Sverige är punk ett mode.

Micke: Visst är det det, det håller jag fullständigt med om. Visst kan folk här tycka om det, men de gör det inte av samma anledning som i England, utan här är det frågan om att ha en "good time". Mera frågor? Teamet?

Tove: Nä!