Intervju med Mats Zetterberg

Mats Zetterberg är en av förgrundsfigurerna inom den svenska nya vågen som sångare och motor i Fiendens Musik. Han har också varit recensent av musik och det är av dessa två anledningar som vi ville prata lite med honom. En kväll i februari så satt vi och pratade lite om glädje och sorg med musikerlivet och recensentarbetet.

Hasse: Mats, tycker du att Fiendens Musik är ett Nya vågen band? Representerar det den Svenska nya vågen? Samtidigt kan du passa på att berätta lite om era skivor.

Mats: Jo, Fienden var ett nya vågen band. Vi började tidigt, hösten -77. Då fanns det inte så mycket nya vågen här, det hade i princip inte börjat. Det var ju inte därför som vi bildades förstås, utan det var bara för att ha ett rockband. Det sammanträffade då med att det kom nya plattor från England. Iggy Pop och Larry Wallis och sånt. Det kom samtidigt som vi hade börjat.
Först körde vi låtar som "All along the watchtower" och "Policecar" kom alltså lite senare. Den är ju med på första LP:n i svensk version snutbil, men de tre, fyra första månaderna körde vi bara covers. Men vartefter så tog vi intryck av det nya typ Larry Wallis och Ian Dury, så det blev nya vågen ganska snart. Då fanns inte Ebba och de banden heller, de hade inte bildats än, så vi var före dem egentligen.

Hasse: Hur kom du i kontakt med Thåström då?

Mats: Vi hade någon konsert ihop -78 tror jag att det var, när Rangli låg i lumpen i Stockholm. Han spelade bas i Fienden första året, han kallades Lasse Rangli för att han är lång och ranglig. Han träffade dom ganska mycket under sitt lumparår. Då spelade vi hop, i Lund och Malmö och de bodde hos oss. Sedan spelade vi på Oasen och bodde hos dem. Det var schysst, de är trevliga som fan.

Hasse: Hur kom det sig att nu spelade in en skiva?

Mats: Fienden? Ja, vi hade spelat ihop i nästan ett år, åtta nio månader i alla fall och hade en massa låtar, och så hade jag träffat Dan Tillberg. Det var när jag skrev en artikel om honom och hans studio för Aftonbladet. Så när vi hade tänkt att vi skulle göra en singel själva, ringde jag upp honom för att höra vad det kostade. Då kom han ut för att höra på ett av våra rep, och han tände på oss såpass mycket att han ville ha oss på sitt eget skivbolag. Vi kände inga andra. Amalthea var inte att tänka på, eftersom de var ett rent proggbolag, och vi var nya vågen. Vi tänkte knappt på det ens, utan det var antingen att släppa den helt själv, eller hos Dan Tillberg på Bellatrix. Sedan gjorde vi två LP-skivor för honom och tre singlar, men efter det bröts det då av olika anledningar.

Hasse: Hur ser du på nya vågens utveckling till idag och hur kommer det att bli framtiden?

Mats: Jaa, det är svåra frågor du ställer. Det började som någonting väldigt bra. En reaktion mot all tråkig rock som gjorts hela sjuttiotalet. Det var helt dött från -70 till -75-76. Tråkig rock med stora anläggningar. Bara kända musiker. l alla nya band så var det alltså alltid samma gamla musiker fast i ny uppställning. Men plötsligt runt -76, så kom det verkligt nya band med okända musiker som inte var proffs på samma sätt som tidigare. Nu tycker jag att det är som det var tidigt på sjuttiotalet igen. Mycket av det symfoniska har kommit tillbaka, det är jävligt kommersiellt, fruktansvärt kommersiellt och bara konkurrens mellan banden. Det är inte den sammanhållningen som fanns -77 utan det är tävlingar och hitlistor, så just nu tycker jag att det är ganska dystert. Det krävs någonting nytt. Samtidigt är det positivt att somliga band har gått framåt och utvecklats, som Clash och Jam som bara blivit bättre och bättre utan att ha blivit tråkiga perfektionister.

Tove: Jag tror att väldigt många uppfattar Fiendens Musik som ett proggband. För det är inte så vanligt att nya vågenband över huvud taget har något budskap, mer än uppror i största allmänhet, men inte något direkt politiskt budskap så som ni har.

Mats: Nej, det stämmer. Vi var någonstans mittemellan.

Hasse: Ja, era rötter var ju i proggen.

Mats: Jo, det kan man säga.

Hasse: Har du varit sångare tidigare?

Mats: Nej, nej aldrig. Jag hade inte vågat innan. Ja, vi är liksom en blandning av progg och nya vågen. Mer nya vågen än progg, men med drag av det bästa inom proggmusik.

Hasse: Hur länge varade Fienden?

Mats: Vi började repa ihop hösten-77. Spelade ute första gångerna sommaren -78 och slutade i maj-81.

Hasse: Kan du berätta lite om plattorna?

Mats: Först var det En spark rätt i skallen, första singeln, den kom september 1978, och den slog faktiskt, den var som en klassiker kan man säga. Den var bra tycker jag också, typisk 78-låt verkligen. Inledningen är det två ensamma gitarrer och sedan kommer allt bara indånande. Baksidan var en cover på en iggylåt, Passenger heter den i original och vi spelade den något år till. Andra singeln kom februari-79. Pappa har alltid haft rätt. Den kom bort mer eller mindre, det hände ingenting med den, fast jag tyckte verkligen bra om den singeln. Sedan kom första LPn i
april-79.Den sålde hyfsat bra, relativt sett i alla fall, uppåt en femtusen exemplar, vilket jag tycker är ganska mycket. Vi hoppades i och för sig på mer, men så här efteråt fattar man att det var ganska mycket ändå. Efter den plattan slutade Pangli. På sommaren körde vi in Ulf Karlberg på bas och sedan gjorde vi nästa singel som kom ut i december-79, Moderata brudar en poplåt. Första poplåten vi gjorde om moderata brudar.

Tove: Den tycker jag är väldigt bra.

Mats: Jag tycker nästan bättre om baksidan: Slutna sällskap. Efter den kom andra LPn ganska snabbt den kom väl i mars-80. Spelades in på Silence i Värmland. Den heter alltså Häftiga hästen och andra äventyr. Det är ett annat sound på den jämfört med det tidigare materialet. Gitarrerna låg inte lika högt längre, det var mera bas och trummor. Kanske blev den för polerad, för poppig och för snäll egentligen, för att vara Fienden. Första LPn är mycket råare. Jag tror att den kom för
tidigt också. Den skulle kommit ett halvt år senare då var folk mogna för popen. Docent Död och de kom då. Häftiga hästen var för snäll tycker jag. Annars var den bra. Strax efter lämnade Ingvar Krupa gruppen och in kom Micke Widell om han är känd?

Hasse: Aha, "Det-är-i-alla-fall-mina--trummor-Widell"!

Mats: Just det exakt. Och det upplöste ju bandet (fniss). Nej, men det var en kick att få med Micke för han är en av Sveriges bästa trummisar. Vi lät väl bättre än någonsin då egentligen. Med den sättningen alltså. Fast det blev problem framåt hösten, då både Ulf Karlberg och Peter Kempinsky slutade på grund av jobb och studier och annat som gick före musiken. Vi släppte en singel då, er avskedssingel med gamla fiendens musik: Musik mot gryningen och Stadsbo. Kanske det bästa vi gjorde. Sedan skaffade vi två nya medlemmar då, tidigt -81 Men det var inte samma grupp längre. Vi repade in dem och hade fem spelningar ute.

Hasse: Vilka var det?

Mats: Det var Håkan Andersson på bas och Miguel Travaglia på kompgitarr. Men man saknade de gamla medlemmarna. Fienden var ju ett kompisband från början faktiskt. Håkan och Miguel kanske var bättre än Peter och Peter och Ulf kanske, men det kändes inte lika roligt längre. Vi spelade sista spelningen på pub Sparta i slutet av maj-81 . Då var Hasse Aarenstrup där bland andra.

Hasse: Jag var nummer tre på tackuppräkningen.

Mats: Ja, just det. Sedan påbörjade jag arbetet på LPn "Z", som är en så kallad soloLP, som jag och Micke Widell och Harry Schiffman har producerat ihop. Vi började spela in den i juni-81 . Först spelade vi in tre låtar som var sista upplagan av Fiendens Musik Ingen trygghet, En enda natt och Överläge/Underläge, heter de. Sedan fortsatte vi jobbet med LPn under sommaren och hösten, det är folk från Fienden och det är folk från Bluesblocket med och sedan Thåström från Ebba Grön och Peps Persson och Henrik Venant och Monika Thörnell, ja det är en förfärligt massa folk med.
Idag blev LPn definitivt färdigmixad, nionde februari 1982.

Hasse: Berätta lite om Bluesblocket.

Mats: Ja, det bildades våren-80

Hasse: Du har ju jobbat som skivkritiker, hur är det att recensera nya plattor, vad innebär det för dina relationer med andra grupper? Vad är bra och vad är dåligt?

Mats: Det är ju längesedan jag skrev om plattor regelbundet. -78 skrev jag i Aftonbladet och Musikens Makt bland annat.

Hasse: Var det om nya vågen?

Mats: Det var allmänt, visst skrev jag om nya vågen, jag skrev om Jam och Clash. Jag träffade dem också -77, det var kul.

Hasse: Hur var de som människor, i förhållande till andra artister?

Mats: Mycket schyssta, helt vanliga människor. På den tiden skrev jag ganska mycket, innan jag började spela ute. Det är svårt att spela ute och skriva om andra samtidigt. Man stöter sig med folk hit och dit, och det är jobbigt om man spelar själv. Folk skall hämnas på en och så.

Hasse: Gör de det då?

Mats: Ja, på olika sätt. Om jag skriver nu så är det inte om svenska band, bara engelska och amerikanska. Jag vill inte skriva om svenska band, för att jag känner alla på något sätt va. Antingen är man kompis med dem eller så är man ovän med dem, och då är det fel att skriva om det.

Tove: Men är inte det ganska lustigt egentligen? Man tänker sig ju att en som håller på och spelar själv skulle kanske kunna ha lite sundare aspekter på skivorna.

Mats: Jo, på ett sätt, jo, det har man väl, men det är svårt att kombinera.

Tove: Om man skriver för en tidning, hur går det till?

Mats: Hur man får skrivningen menar du?

Tove: Ja, som när du skrev för Aftonbladet och Musikens Makt ganska regelbundet.

Mats: På Aftonbladet arbetade jag först som vanlig reporter och efter det började jag med musik. Hur det gick till på Musikens Makt kommer jag inte ihåg, jag bara började.

Tove: Skickas det ut skivor till tidningarna från skivbolagen?

Mats: Ja, till tidningen, och till fasta freelansare som skriver mycket. Fast de är ändå snåla med det, så de skickar bara det de verkligen vet att man skriver om. Om man skriver för små tidningar så skiter de i en. Ofta köper man skivorna själv och skriver om dem sedan. CBS t ex skickar inte ut någonting alls.

Hasse: Inte till någon?

Mats: Nej, de har slutat med det nu, man får köpa något billigare om man vill, sådär 35-40 spänn. Så det ärt kärvt. Somliga får allt Mats Ohlsson, Kjell Ahlinge och Wretlind och de, de får precis allt, de dränks i plattor, men småtidningar och liknande får tjata och be om allting.

Hasse: Men, vi skall väl fråga dig om hur det är att vara musiker ute också. Du har ju erfarenhet av det. Publikreaktioner och förändringar de sista åren.

Mats: Ja, vad skall man säga? Det var ju kul som fan när Fienden spelade ute, det var ofta hetsigt och stökigt och folk var uppe på scenen och kunde låtarna och sjöng med i dem. Folk ropade efter låtar, det var jätteroligt. Kollektiv dans framför scenen, alla var med, när det funkade vill säga. Det var ju inte alltid så. Men när det funkade, då var det himla kul.

Hasse: Ar det jobbigt att vara turnerande musiker?

Mats: Nja, jag har inte varit ute så mycket. Vi körde ju på något slags halvtid i Fienden, helger och sådär. Som mest tre-fyra konserter på raken, så det var inte så mycket. Men det är väl jobbigt antar jag, om man till exempel spelar en hel månad. Fast gör man det, så har man ju sina roddare och så, det hade ju inte vi. Inte Blocket heller, utan man gör allting själva, bär alla grejerna och ställer ljudet och packar ihop efteråt. Men det kan man gott göra det skadar inte.

---