Intervju med Henrik Venant
En kväll i januari hälsade vi på Henrik
Venant utanför Lund. Henrik är direktör för Heartwork,
ett fristående skivbolag som ger ut musik av nya vågen-typ.
Han är också en av medlemmarna i Underjordiska Lyxorkestern
och har tidigare varit den drivande kraften i TT Reuter och också
varit med och bildat grupper tidigare, bl. a. New Bondage. Det var
mest om Heartwork vi hade tänkt prata den kvällen, men självklart
blev det mycket mer.
Tove: Varför tycker man om nya vågen musik?
Henrik: Därför att man tycker om nya rörelser
och nya svängningar i rockmusik över huvudtaget. Man tycker
om när det händer nya saker, när nya stilar uppkommer,
när det sägs saker på nya sätt och man spelar
saker på lite annorlunda sätt. Man kanske inte bara hittar
på helt nya grejer, utan man blandar stilar på ett nytt
sätt och beter sig lite annorlunda än folk gjort tidigare.
Då är det inte konstigt att man lyssnar efter, och undrar
vad det är, hur resultatet blir, hur utvecklingen blir sedan.
Man blir helt enkelt intresserad och fortsätter att kolla in.
Hasse: Ser du samma utveckling inom nya vågen som det
har varit inom hippierörelsen och popen och jazzen när den
kom?
Henrik: Det är liknande mönster som alltid följs,
att det börjar på ett ganska primitivt plan och sedan utvecklas
åt olika håll. Flera band som lät likadana från
början har utvecklats helt olika. En del har blivit väldigt
experimentella, en del blir på något sätt ännu
rakare, bara det att de blir skickligare och tyngre och andra utvecklas
åt alla möjliga håll, en del blir snällare,
poppigare, somliga blir stygga punkare.
Tove: Lyssnade du på "klassiska" rock band,
symfoni rock, på sjuttiotalet?
Henrik: Javisst gjorde jag det. Jag har inte undgått
någon stil egentligen och en del av symfonirocken tyckte jag
bra om ett slag också. Fast det var aldrig någonting som
direkt talade till mitt hjärta. Tyckte det var intressanta saker
som hände, det var ju trots allt lite nya stilar, lite nya grepp
som togs. Fast känslorna svalnade relativt fort för de banden.
Hasse: Hur upptäckte du punken egentligen?
Henrik: Det är ganska lustigt, det måste ha varit
i början av 76 tror jag, och det var innan någon punkskiva
hade gjorts faktiskt. Det kanske kan verka mystiskt, men eftersom
jag var en idog New Musical Express-läsare, missade jag inget
nummer och läste dem från pärm till pärm. Där
började det dyka upp artiklar om märkliga företeelser
och konserter som inte var av tidigare skådat slag, med folk
som var influerade av Velvet Underground, MC 5 och the Stooges, som
spelade rå och hänsynslös rockmusik och var oförskämda
och vågade vad som helst. Det tyckte jag var väldigt intressant,
för jag själv hade ju verkligen älskat MC 5, Stooges
och Velvet Underground och var lite trött på alla symfoniband
och sånt, tyckte att det inte riktigt hände någonting.
Då det plötsligt dök upp band som hade liknande referenser
och som spelade en väldigt kraftfull och kompromisslös musik,
så tyckte jag att det där måste ju verkligen vara
någonting för mig, och eftersom vi höll på och
spelade i ett band.
Hasse: Vad hette det?
Henrik: Då hette vi Totalkramp, det var -76.
Hasse: När slutade det?
Henrik: Ja, det slutade inte direkt, men det övergick
i New Bondage. Några medlemmar slutade och några kom till
och det blev New Bondage och vi spelade ju faktiskt någon Velvet
Undergroundlåt och lite sånt. Ja, vi tyckte då att
vi helt enkelt skulle spela punk, det var verkligen häftigt.
Så vi skippade de lite mer inåtvända sakerna och
körde kraftfulla covers på MC 5, Stooges och Velvet då,
samt egna låtar i liknande stil.
Hasse: Till exempel?
Henrik: Ja, vi körde "Chocked and defeated"
redan på den tiden och "Got no job". Sådana
låtar som senare dök upp på skivan med New Bondage.
Tove: Det var ju då discovågen började svälla,
det var det enda man hörde på radion ju.
Henrik: Discovågen tog vi fullständigt avstånd
från.
Tove: Jo, men den knäckte väldigt mycket annat.
Henrik: Punken var ju delvis en reaktion mot disco och sånt,
disco och symfonirockband som försökte klamra sig kvar.
Det var verkligen en fruktansvärd scen, man bara väntade
på något nytt. Vi blev genast hatade och kallade för
nazistrockare av gamla träiga proggare, som tyckte sig veta på
vilket sätt musik skulle förändras, men som senare
fick krypa till korset och be om ursäkt för sina uttalanden.
Det var inte samma sak att vara nazist som att kalla sig punkrockare,
fick de reda på senare.
Hasse: Några speciella band eller personer som var negativa?
Henrik: Jag tänker inte nämna någon, för
de har blivit så snälla nu mot oss. De var bara lite insnöade
då och många är inte sämre än att de kan
ändra sig och ta tillbaka saker.
Hasse: Robert Widens singel var alltså den första
som kom?
Henrik: Nja, Robert Widen och "Backseat" med New
Bondage kom precis samtidigt, men New Bondage gjorde "Chock and
defeated", som inte spelades in förrän juli -77, och
det var inte på Heartwork, utan på en etikett som kallades
CBSS.
Tove: Varför startade ni eget skivbolag, hur kom ni på
det över huvudtaget?
Henrik: Först var det bara en etikett för att samla
de grupper som vi spelade in. Vi ville ge ut en del grejer och hade
då en samlande etikett. Det var lågbudgetsaker som inte
hade så stor betydelse om de sålde mycket eller lite,
för det var så låga studiokostnader.
Hasse: Namnet Heartwork, var har du fått det ifrån?
Henrik: Det är gripet ur luften. Det finns en låt
som heter "Heartbeats and heavy breath".
Hasse: Som ni själva har skrivit?
Henrik: Ja, det är baksidan på "Backseat".
Hasse: Jag har för mig att du sagt någon gång
att du har fått associationer till Heartwork av den låten.
Henrik: Jaa, jag kom på namnet Heartwork när jag
gick och tänkte. Jag gick igenom alla låtar jag hade skrivit,
ifall jag skulle komma på någonting. Först så
tänkte jag på Heartbeat records, men sedan kom jag på
att Heartwork skulle passa bättre. Men det var inget skivbolag
förrän TT Reuters "Hör inte till" skulle
släppas. Då hade SAM börjat distribuera och det blev
NCB-redovisningar och STIM-apparater och hela momsredovisningar och
allt det där som man måste fixa med. Då var det lika
bra att göra skivbolag av det. Sedan växte det helt enkelt.
Inga svenska skivbolag var ju intresserade av att ge ut nya vågen-musik
heller. Det var alldeles för tidigt att försöka presentera
något sådant för något skivbolag som redan
fanns.
Hasse: Av alla era singlar, vilka har sålt bäst?
Henrik: New Bondage "Backseat" och TT-Reuters singlar,
"Hör inte till" och "Gudarnas puls", de har
nått 1000-strecket. Varför New Bondage sålde så
bra begriper jag inte. Jag tror mest det är för att omslaget
är så snyggt.
Hasse: Vilken har sålt sämst?
Henrik: Ja det är stackars Marttis singel som har sålt
sämst och det tycker jag är synd för jag tycker om
honom. Robert Widen har sålt dåligt också. Det är
de två som har sålt sämst.
Hasse: Ja, det var väl så i början, lite reklam
och lite hjälp?
Henrik: Ja, varför bolaget fortsatte och blev riktigt,
var att det kom mer pengar omlopp och många andra var givetvis
intresserade. Sedan är det så att man hela tiden vill göra
produktionerna bättre och göra det hela proffsigare och
snyggare, och då blir det dyrare. Det blev dyrare och dyrare
studiokostnader och skivorna sålde inte i den takt som kostnaderna
ökade. Det gjorde att ekonomin blev väldigt, väldigt
dålig efter några år. Heartwork startade -78 och
ungefär efter två år så började ekonomin
trassla lite grann, nu -82 så är den riktigt dålig.
Det är stora skulder och om inte de två senaste plattorna,
som släpps nu, säljer någorlunda hyfsat, så
finns det ingen chans att ge ut fler plattor tyvärr. Om inte
något oväntat inträffar. Underjordiska Lyxorkestern
har lämnat Heartwork, fastän det är mitt eget band.
Hasse: Var spelar ni in då?
Henrik: På Silence i fortsättningen.
Hasse: Varför?
Henrik: Jo, därför att jag inte har råd att
göra en LP med U Lyx, och vi vill spela in en LP ganska snart.
Vi släpper en MP i februari på Heartwork. Sedan släpper
vi en LP-skiva i augusti på Silence, som vi börjar spela
in i mars.
Hasse: Men om MPn säljer väldigt bra? Kommer du att
ändra dig då?
Henrik: Nej, det är redan bokat och beställt och
allt är klart med Silence.
Hasse: Vad anser du om det som Stranded records gjorde? De
gick upp i Polar.
Henrik: Det är väl deras grej. Det är ingenting
som jag är intresserad av, att alliera mig med ett sådant
bolag. Polar är ju såpass kommersiella. De har en inriktning
som är såpass byggd på ekonomi och pengar, där
det gäller att sälja i första hand och där kvalitet
kommer andra hand. Jag är inte intresserad av sådana affärer.
Om Stranded kan göra bättre grejer genom att göra en
sådan deal så är väl det bra. Det får
de stå för.
Hasse: Jag bara tänkte på att det är ju fler
sådana här småbolag, de flesta är ju mindre,
hur de skall kunna lösa sina problem, för alla är väl
i ungefär samma sits?
Henrik: Ja, jag vill inte lösa mitt problem på det
sättet, tycker att det känns lite larvigt. Det känns
fel för mig. Sedan tar U Lyx upp så mycket tid nu. Även
om ekonomin hade varit bra, sa hade jag inte haft tid att ge ut så
mycket. Så jag måste i vilket fall trappa ner verksamheten.
Tove: Så skivbolaget är inte huvudsaken för
dig? Du tycker det är roligare att spela?
Henrik: Jo, jag har aldrig sådär riktigt tyckt om,
eller sett, mig själv som någon skivbolagstyp, som någon
skivbolagsdirektör som håller på att momsredovisa
och fixa en massa ekonomiska prylar. Det är inte alls min avdelning
egentligen. Det började med att det var det enda sättet
att ordna upp min situation. Enda sättet var att starta eget
skivbolag. För jag tror aldrig någonsin att jag kommer
att drömma om ett framgångsrikt skivbolag som jag kan leva
på, eller som jag kan styra och ställa med på något
sätt, utan det var bara en nödvändighet då.
Hasse: Vad kostar det att ge ut en singel, MP och LP idag?
Med studiokostnader och allt sådant?
Henrik: Ja det är så dyrt så det är bara
löjligt, man kan beräkna att studiokostnaderna för
en singel går på ungefär 4000 kr. Studiokostnaderna
för en MP, ca 8-9000 och för en LP 15-20000.
Tove: Det är alltså studiokostnaderna som är
den stora utgiften.
Henrik: Visst är det vansinnigt. Hade man kunnat få
studiotiden på kredit, alltså inte betalat studion förrän
man fått in pengar från plattan, då hade det varit
en helt annan sak, då hade man kunnat ha skivbolag på
ett helt annat sätt. Men om man måste ligga ute med 20000
för en studiokostnad för en LP, som kanske kommer ett halvt
år senare, efter att man har betalat studion, så går
det inte ihop. Man måste ha ett enormt startkapital om man skall
kunna klara av det. Om man inte vill göra en lågbudgetgrej,
och sedan ändå lyckas få den att sälja.
Hasse: Vad säger du om de andra kostnaderna?
Henrik: Ja, pressning av en singel blir ungefär två
kr för plasten. För en MP och en LP är det samma, det
är ungefär tre kr för plasten. Sedan tillkommer etiketten,
det är bara 10-20 öre per styck och omslaget går på
knappt en kr för en singel och kanske två kr för en
LP / MP.
Hasse: Tryckt?
Henrik: Färdigtryckt. Sedan är det också, om
man inte har någon kompis som kan göra det, layoutkostnader
för omslag och etiketter. Sedan tillkommer fasta kostnader för
matrisering och gravering. Det går på mellan 1000 och
2000 kr. Det är inte så stor skillnad på LPskivor
och singlar. Så till slut blir det oerhört mycket pengar.
Hasse: Men om man kunde strunta i studiokostnaderna, så
skulle man gå med säker vinst?
Henrik: O, javisst.
Hasse: Hur hög blir kvaliteten om man kunde göra
en inspelning med åtta kanaler och bra mikrofoner? Hur mycket
förlorar man i kvalitet?
Henrik: Ja, det beror på vem som spelar in det. Sgt.
Pepper gjordes på en 4-kanalsbandspelare.
Hasse: Men varför gör ni inte det då?
Henrik: Ja, hade George Martin funnits här va, så
hade han kanske kunnat fixa ett fantastiskt ljud med det. Phil Spector
fixade det med en mick.
Hasse: Ja, men, är det sa svårt?
Henrik: Ja, det är så svart.
Tove: Det gäller att hitta en bra lokal också.
Henrik: Det är svårt, särskilt med den typ
av musik som band gör nu, typ Garhochock och TT -Reuter. Men
å andra sidan skulle man kunna klara av det med färre än
sexton kanaler, fast om man hade gjort det med fyra eller åtta
kanaler, då hade man behövt bra mycket längre studiotid,
sa man hade ändå ätit upp den billigare studiokostnaden.
Sedan, om man skall göra det själv, så gäller
det att hitta en lokal. Det är få replokaler som har såpass
bra ljud som krävs. Då måste man hitta någon
verkligt bra lokal och det kan vara svårt. En lokal där
grejerna kan stå säkra och där man kan hålla
på att testa, för det tar väldigt lång tid om
man skall spela in på det sättet.
Tove: Man måste väl tänka på hur man
skall göra också, för det går ju inte att ta
dit någon två dagar efteråt och lägga på
en stämma t.ex.
Henrik: Nej, och det finns ingen riktig tradition heller, att
spela in på det här sättet, nuförtiden. Man har
helt enkelt blivit bortskämd med bra möjligheter. Så
det enda sättet, egentligen, att göra någorlunda billiga
produktioner, det är att göra en bra live-inspelning. Det
tyckte jag vi gjorde med TT-Reuters live-LP, som har ett alldeles
utmärkt ljud. Den var tämligen billig att spela in, det
var bara en enda konsert, så om den säljer ett par tusen,
så går det med hyfsad vinst. TT-Reuters "Sång
Dans Sex" har sålt knappt tvåtusen och den går
ju med 10000 i förlust, eller något sånt där.
Henrik: Som jag har antytt förut, så har ju alltid
det viktigaste, för mig, varit just det bandet jag har haft igång.
Och att skriva text och musik för, och att sjunga i just den
gruppen, vilken det nu varit, TT-Reuter eller nu U Lyx. Det har alltid
varit min huvudgrej. Sedan har jag skött en mängd konserter.
Skivbolaget har alltid varit underordnat.
Hasse: Du anordnade den första punkkonserten i Sverige,
eller i Lund i alla fall, stämmer det?
Henrik: Ja, jag vet inte, men -76 så kallade vi oss för
punkband på en konsert Malmö. Det stod till och med på
affischerna att det var punkrockbandet Totalkramp.
Hasse: Hur slog det ut bland publiken?
Henrik: Ja, de visste inte vad punk var, så de blev inte
alls irriterade . De hade inte läst om vad punk var än ,
för det hade inte kommit till svenska tidningar
Hasse : Vilken var den första stora punkkonserten här
i Sverige? När det hade blivit känt att det var punk
Henrik : Vi hade ju en rad konserter hela tiden, där vi
kallade oss för punkband. Det var punkkonserter som var arrangerade
från 76 och framåt, det var först 1977 när det
började stå i svenska tidningar att punken var obehaglig,
då tyckte de verkligen att vi var obehagliga, fast folk var
ju tvungna att få reda på det först. Innan dess så
såg de oss bara som någonting konstigt, tyckte att det
lät illa, men de blev inte arga. Först när de visste
att de skulle bli det, blev de hemskt arga. Då kastade de stolar
och burkar på oss, ölburkar och flaskor och misshandlade
oss ett par gånger.
Hasse: Kai Martin och de, råkade ju illa ut.
Henrik: Men det var långt senare, det var redan -77 som
vi blev misshandlade i New Bondage. Vi blev sparkade och slagna så
någon fick köra oss till sjukhus att sys ihop och plåstras
om. Så från -77 till -82, i fem års tid, har vi
blivit misshandlade och slagna.
Hasse: Händer det fortfarande då?
Henrik: Ja, så sent som för... jag vet inte om ni
var här då, på den konserten som U Lyx hade, vår
debutkonsert. Då var det hot om att bränna ner stället
och lemlästa mig, därför att jag var en vidrig människa.
Det var ett gäng som ringde och hotade på telefon, ett
sådant där riktigt allvarligt hot som var väldigt
obehagligt. Så vi beväpnade oss, verkligen armerade oss,
på den spelningen. Vi var såpass beredda, att de hade
fått problem ifall det kommit ett gäng för att misshandla
oss. Vi var många då, med en ordentlig uppsättning
stålrör, mikrofonstativ, som vi hade skruvat isär
i små bitar, det slåss man ganska bra med. Vi var ett
gäng killar som verkligen var förberedda på att försvara
oss, men de kom aldrig. Det var alltså aldrig något snack
om att avblåsa spelningen.
Hasse: Vad är det för typer som ringer, är det
raggare eller?
Henrik: Ja, alla den typen av gäng, ligistgäng och
raggare. Det finns ju olika sådana s.k. ligistgäng som
kallar sig för olika dumma saker och är inspirerade av Warriors
och sådant. Som har våld som näring till sin gängbildning.
Hasse: Finns det någon skillnad på den svenska
punken och den engelska?
Henrik: Javisst, den engelska har verkligen en social förankring
och punkarna som växte upp där var verkligen arbetarklassungdomar
som sa ifrån mot dåliga förhållanden, arbetslöshet
och sådant. I Sverige var, ja säkert hälften av punkarna,
var barn till akademiker och högavlönade, som hade växt
upp under goda förhållanden, så i Sverige var det
mer en stil, ett mode och ett intresse för nya idéer och
ett nytt sätt att uttrycka sig. Det var mycket lite verkligt
arbetarklassuppror i Sverige.
Hasse: Hur har utvecklingen varit i England och Sverige, om
man ser det parallellt? Har de närmat sig varann, eller Sverige
närmat sig England snarare än tvärtom?
Henrik: Ja, Sverige är som vanligt en bra bit efter England.
Syntrocken slår igenom i England och strax efter, slår
den ju självklart igenom i Sverige -hela tiden sådana saker.
Man kan ju titta på England nu, så vet man hurdant det
låter i Sverige efter ett år.
Hasse: Men existerar det någon punkkultur eller nya vågen-kultur
idag?
Henrik: Ja, jag vet inte, inte på det sätt och med
de ambitioner och den ideologi som det var då -77 -78.
Hasse: Inte ens Oi-grupperna?
Henrik: Nej, Oi-grupperna, det är till stor del en mängd,
ofta fascistiska typer som normalt skulle ha varit hårdrockare,
fast de fått för sig att vara punkare. De har ingen aning
om den sociala bakgrund som födde punken. De vill mest ha punken
som en slags tuffhet och hårdhet. De flesta av dem hade precis
lika gärna kunnat vara hårdrockare. Så det är
ingenting som någon, om man får säga så, hederlig
gammal punkare ställer upp och diggar.
Tove: Men det måste vara olika utveckling i Sverige.
Olika på olika ställen. I Stockholm t ex finns mycket punk
och nya vågen, likadant är det här nere, men ändå
är det olika, vad säger du om det?
Henrik: Ja, det har varit en viss skillnad. Det är väldigt
svårt att förklara varför vissa städer har varit
mer hemsökta av punkmusik, på landsorten kanske man kan
förklara det. Till småbyar och riktigt små städer,
dit kommer informationen så väldigt glest och så
sällan att man kan förstå att det tar en vansinnig
tid. När det har blivit dags att upptäcka det, då
finns det inte längre någon annanstans. Ändå,
att Stockholm har mer, det är ju naturligt, det är ju en
stor stad och storstäder brukar ju inte missa saker. I Stockholm
har punken skilt sig mer, om man jämför Lund och Stockholm,
har Stockholm varit byggd på ett hat på något sätt,
en ilsken och mer rå rockmusik har varit blandad med punken
och man har lyssnat på Clash och Sex Pistols i första hand.
I Lund har man lyssnat mer på Pere Ubu, Richard Hell, Television,
Talking Heads och sådana grupper. Så man har valt olika
grupper att influeras av kan man säga. I Göteborg har det
ju funnits mycket kvar av gammal svensk progg-kultur.
Tove: Ja, det var ju en högborg.
Henrik: Ja, så mycket att det var svårt för
punken att riktigt frigöra sig från proggprylen i Göteborg.
Det har väl präglat Göteborgsscenen ganska mycket.
Malmö har gått i kölvattnet till Lund faktiskt, så
gott som hela tiden. Sedan finns det inga fler städer som har
särpräglat sig tycker jag. Inga man kan nämna som skapat
en egen profil, ja, Sundsvall möjligen. Där har de fått
fram ganska många band, som de flesta har haft en ganska skränig
och enkel punk-musik, vilket har utvecklats till lite mer tyngre och
monotona saker. Men mitt i alltihop har det nu på senaste tiden
dykt upp snälla popgrupper i Sundsvall. Diestinct ex. De har
ett bolag i Sundsvall också, det är "Massproduktion",
som har hjälpt en del band och gjort en rad konserter. De har
tagit upp flera band nerifrån landet. Det är en massa duktiga
och trevliga människor som har engagerat sig väldigt mycket
och satsat på grupper som kommit väldigt långt nerifrån
landet och då haft långa resor, men som ändå
ordnat dem upp till Sundsvall. Karlshamn har haft en väldigt
levande scen också, fast det har inte kommit så mycket
band från Karlshamn som det har diggats band
Tove: Det har kommit band till.
Henrik: Ja, det har kommit väldigt många band till
Karlshamn. Mycket arrangerande, duktigt arrangerande.
Hasse: Hur många bolag finns det egentligen, som regelbundet
ger ut nya vågen och punk? På ett ungefär.
Henrik: Absolut under tio.
Hasse: Var ligger Heartvvork i utgivningsordning ungefär?
Henrik: Det är svårt att säga, det finns bolag
som CBS, EMI, Vaxholm, Silence och sådana som ger ut punk och
nya vågen också.
Hasse: Ja, jag tänkte på de fristående.
Henrik: Jaså, de oberoende Jag kan bara komma på
tre stycken. Massproduktion, Heartwork och Stranded. Stranded är
ju inte så oberoende längre, men det är de tre som
har haft regelbundna utgivningar. Sedan kanske det finns något
till som jag inte kan komma på.
Hasse: Det finns väl en väldig massa sådana
där småsaker som har givit ut en eller två singlar?
Henrik: Ja bland de som givit ut sådär 4-5 LPskivor
och något tiotal singlar under ett par år, kan jag inte
komma på några fler än de tre.
Hasse: I så fall är ju Heartwork ganska stort för
att vara oberoende?
Henrik: Ja, vi har givit ut flest skivor av de oberoende, tror
jag. Stranded kanske har givit ut lika många.
Hasse: Men de har inte bara nya vågen, de har en massa
andra grupper också?
Henrik: Ja, det är väl pop, ungefär som Robert
Widen är pop. Fast deras grejer lutar mer åt pop. De har
ju en del rå-punksaker i början, sedan har det blivit pop.
Om Kashban i Lund
Henrik: Kashban var den verkliga undergroundklubben, med illegal
ölförsäljning och ett tak som rasade ner varje gång
man spelade, mer eller mindre. Det höll på ett par år
bara, det kan ha varit mellan -78 och -80 kanske, något sådant.
Hasse: Och vilka band spelade där?
Henrik: Ja, det var Garbochock, deKon och Silverdödsskolan
och några till, små lokala punk och nya vågen-grupper.
Hasse: Silverdödsskolan, det är du, Stry och vem
mer?
Henrik: Jag, Stry, Rehnstam och Rolf Gottfries.
Hasse: Finns det fler ställen som Kashban? Lokalen?
Henrik: Näee, Lokalen var ett slags fortsättning
på klubb Kashban, som också fungerade som replokal för
ett antal band.
Hasse: Det var väl större grupper på Lokalen?
Lustans Lakejer t. ex.
Henrik: Ja, och Kai Martin & Stick.
Hasse: Det var deras första spelning här nere.
Henrik: Cortex spelade där också.
Hasse: Svart spelade väl där?
Henrik: Svart spelade där. Det var väldigt bra, där
kunde man ha lite småkonserter för ca hundra personer,
det var väldigt trevligt att göra. Fast det såg ju
kommunen till att stoppa. För att de skulle bygga P-hus istället.
Utan att på något sätt ersätta banden med replokaler
eller något.
Hasse: Vad hände med Kashban?
Henrik: Ja, hyresvärden tyckte att det verkade lite för
depraverat, så han stoppade det, han tyckte att det var lite
väl mystiska individer som var där.
Hasse: Var det de som bodde bredvid?
Henrik: Nej, han var inte hyresvärd, men han fick väl
en svårare chock han med. Det var ju aldrig något bråk
där, det var ju väldigt lugnt och trevligt. Okej, det var
fart och ös, men det var aldrig något slagsmål, aldrig
någon överdriven fylla eller så. Okej, folk var berusade
och skrattade och sjöng och sprang och höll på, men
allting var väldigt schysst och trevligt.
Hasse: Vad fanns innan Kashban?
Henrik: Inte någonting.
Hasse: Var spelade ni i Lund då?
Henrik: Vi hyrde bibliotekets hörsal, det stoppade de
också på sådana vaga grunder som att golvet blev
slitet, för att man dansade och sådär. Då erbjöd
vi oss att bona golvet regelbundet, så att det skulle hålla,
men då var det andra saker plötsligt. Det var hela tiden
svepskäl, för de tyckte inte om vad som hände. Men
det var aldrig något som blev förstört, aldrig något
bråk. De tyckte inte om företeelsen helt enkelt, och det
är hela tiden sådant som har stoppat konsertverksamheter,
att folk inte tycker om det de ser och hör. Inte det att det
är någonting som egentligen förstörs eller att
det är något bråk.
Hasse: Efter Lokalen spelade ni på klubb 2000, i Lunds
nation, bottenplanet?
Henrik: Ja.
Hasse: Och sedan efter det så har det inte funnits någonting
här i Lund?
Henrik: Nej.