Intervju med Henrik Venant

En kväll i januari hälsade vi på Henrik Venant utanför Lund. Henrik är direktör för Heartwork, ett fristående skivbolag som ger ut musik av nya vågen-typ. Han är också en av medlemmarna i Underjordiska Lyxorkestern och har tidigare varit den drivande kraften i TT Reuter och också varit med och bildat grupper tidigare, bl. a. New Bondage. Det var mest om Heartwork vi hade tänkt prata den kvällen, men självklart blev det mycket mer.

Tove: Varför tycker man om nya vågen musik?
Henrik: Därför att man tycker om nya rörelser och nya svängningar i rockmusik över huvudtaget. Man tycker om när det händer nya saker, när nya stilar uppkommer, när det sägs saker på nya sätt och man spelar saker på lite annorlunda sätt. Man kanske inte bara hittar på helt nya grejer, utan man blandar stilar på ett nytt sätt och beter sig lite annorlunda än folk gjort tidigare. Då är det inte konstigt att man lyssnar efter, och undrar vad det är, hur resultatet blir, hur utvecklingen blir sedan. Man blir helt enkelt intresserad och fortsätter att kolla in.
Hasse: Ser du samma utveckling inom nya vågen som det har varit inom hippierörelsen och popen och jazzen när den kom?
Henrik: Det är liknande mönster som alltid följs, att det börjar på ett ganska primitivt plan och sedan utvecklas åt olika håll. Flera band som lät likadana från början har utvecklats helt olika. En del har blivit väldigt experimentella, en del blir på något sätt ännu rakare, bara det att de blir skickligare och tyngre och andra utvecklas åt alla möjliga håll, en del blir snällare, poppigare, somliga blir stygga punkare.
Tove: Lyssnade du på "klassiska" rock band, symfoni rock, på sjuttiotalet?
Henrik: Javisst gjorde jag det. Jag har inte undgått någon stil egentligen och en del av symfonirocken tyckte jag bra om ett slag också. Fast det var aldrig någonting som direkt talade till mitt hjärta. Tyckte det var intressanta saker som hände, det var ju trots allt lite nya stilar, lite nya grepp som togs. Fast känslorna svalnade relativt fort för de banden.
Hasse: Hur upptäckte du punken egentligen?
Henrik: Det är ganska lustigt, det måste ha varit i början av 76 tror jag, och det var innan någon punkskiva hade gjorts faktiskt. Det kanske kan verka mystiskt, men eftersom jag var en idog New Musical Express-läsare, missade jag inget nummer och läste dem från pärm till pärm. Där började det dyka upp artiklar om märkliga företeelser och konserter som inte var av tidigare skådat slag, med folk som var influerade av Velvet Underground, MC 5 och the Stooges, som spelade rå och hänsynslös rockmusik och var oförskämda och vågade vad som helst. Det tyckte jag var väldigt intressant, för jag själv hade ju verkligen älskat MC 5, Stooges och Velvet Underground och var lite trött på alla symfoniband och sånt, tyckte att det inte riktigt hände någonting. Då det plötsligt dök upp band som hade liknande referenser och som spelade en väldigt kraftfull och kompromisslös musik, så tyckte jag att det där måste ju verkligen vara någonting för mig, och eftersom vi höll på och spelade i ett band.
Hasse: Vad hette det?
Henrik: Då hette vi Totalkramp, det var -76.
Hasse: När slutade det?
Henrik: Ja, det slutade inte direkt, men det övergick i New Bondage. Några medlemmar slutade och några kom till och det blev New Bondage och vi spelade ju faktiskt någon Velvet Undergroundlåt och lite sånt. Ja, vi tyckte då att vi helt enkelt skulle spela punk, det var verkligen häftigt. Så vi skippade de lite mer inåtvända sakerna och körde kraftfulla covers på MC 5, Stooges och Velvet då, samt egna låtar i liknande stil.
Hasse: Till exempel?
Henrik: Ja, vi körde "Chocked and defeated" redan på den tiden och "Got no job". Sådana låtar som senare dök upp på skivan med New Bondage.
Tove: Det var ju då discovågen började svälla, det var det enda man hörde på radion ju.
Henrik: Discovågen tog vi fullständigt avstånd från.
Tove: Jo, men den knäckte väldigt mycket annat.
Henrik: Punken var ju delvis en reaktion mot disco och sånt, disco och symfonirockband som försökte klamra sig kvar. Det var verkligen en fruktansvärd scen, man bara väntade på något nytt. Vi blev genast hatade och kallade för nazistrockare av gamla träiga proggare, som tyckte sig veta på vilket sätt musik skulle förändras, men som senare fick krypa till korset och be om ursäkt för sina uttalanden. Det var inte samma sak att vara nazist som att kalla sig punkrockare, fick de reda på senare.
Hasse: Några speciella band eller personer som var negativa?
Henrik: Jag tänker inte nämna någon, för de har blivit så snälla nu mot oss. De var bara lite insnöade då och många är inte sämre än att de kan ändra sig och ta tillbaka saker.
Hasse: Robert Widens singel var alltså den första som kom?
Henrik: Nja, Robert Widen och "Backseat" med New Bondage kom precis samtidigt, men New Bondage gjorde "Chock and defeated", som inte spelades in förrän juli -77, och det var inte på Heartwork, utan på en etikett som kallades CBSS.
Tove: Varför startade ni eget skivbolag, hur kom ni på det över huvudtaget?
Henrik: Först var det bara en etikett för att samla de grupper som vi spelade in. Vi ville ge ut en del grejer och hade då en samlande etikett. Det var lågbudgetsaker som inte hade så stor betydelse om de sålde mycket eller lite, för det var så låga studiokostnader.
Hasse: Namnet Heartwork, var har du fått det ifrån?
Henrik: Det är gripet ur luften. Det finns en låt som heter "Heartbeats and heavy breath".
Hasse: Som ni själva har skrivit?
Henrik: Ja, det är baksidan på "Backseat".
Hasse: Jag har för mig att du sagt någon gång att du har fått associationer till Heartwork av den låten.
Henrik: Jaa, jag kom på namnet Heartwork när jag gick och tänkte. Jag gick igenom alla låtar jag hade skrivit, ifall jag skulle komma på någonting. Först så tänkte jag på Heartbeat records, men sedan kom jag på att Heartwork skulle passa bättre. Men det var inget skivbolag förrän TT Reuters "Hör inte till" skulle släppas. Då hade SAM börjat distribuera och det blev NCB-redovisningar och STIM-apparater och hela momsredovisningar och allt det där som man måste fixa med. Då var det lika bra att göra skivbolag av det. Sedan växte det helt enkelt. Inga svenska skivbolag var ju intresserade av att ge ut nya vågen-musik heller. Det var alldeles för tidigt att försöka presentera något sådant för något skivbolag som redan fanns.
Hasse: Av alla era singlar, vilka har sålt bäst?
Henrik: New Bondage "Backseat" och TT-Reuters singlar, "Hör inte till" och "Gudarnas puls", de har nått 1000-strecket. Varför New Bondage sålde så bra begriper jag inte. Jag tror mest det är för att omslaget är så snyggt.
Hasse: Vilken har sålt sämst?
Henrik: Ja det är stackars Marttis singel som har sålt sämst och det tycker jag är synd för jag tycker om honom. Robert Widen har sålt dåligt också. Det är de två som har sålt sämst.
Hasse: Ja, det var väl så i början, lite reklam och lite hjälp?
Henrik: Ja, varför bolaget fortsatte och blev riktigt, var att det kom mer pengar omlopp och många andra var givetvis intresserade. Sedan är det så att man hela tiden vill göra produktionerna bättre och göra det hela proffsigare och snyggare, och då blir det dyrare. Det blev dyrare och dyrare studiokostnader och skivorna sålde inte i den takt som kostnaderna ökade. Det gjorde att ekonomin blev väldigt, väldigt dålig efter några år. Heartwork startade -78 och ungefär efter två år så började ekonomin trassla lite grann, nu -82 så är den riktigt dålig. Det är stora skulder och om inte de två senaste plattorna, som släpps nu, säljer någorlunda hyfsat, så finns det ingen chans att ge ut fler plattor tyvärr. Om inte något oväntat inträffar. Underjordiska Lyxorkestern har lämnat Heartwork, fastän det är mitt eget band.
Hasse: Var spelar ni in då?
Henrik: På Silence i fortsättningen.
Hasse: Varför?
Henrik: Jo, därför att jag inte har råd att göra en LP med U Lyx, och vi vill spela in en LP ganska snart. Vi släpper en MP i februari på Heartwork. Sedan släpper vi en LP-skiva i augusti på Silence, som vi börjar spela in i mars.
Hasse: Men om MPn säljer väldigt bra? Kommer du att ändra dig då?
Henrik: Nej, det är redan bokat och beställt och allt är klart med Silence.
Hasse: Vad anser du om det som Stranded records gjorde? De gick upp i Polar.
Henrik: Det är väl deras grej. Det är ingenting som jag är intresserad av, att alliera mig med ett sådant bolag. Polar är ju såpass kommersiella. De har en inriktning som är såpass byggd på ekonomi och pengar, där det gäller att sälja i första hand och där kvalitet kommer andra hand. Jag är inte intresserad av sådana affärer. Om Stranded kan göra bättre grejer genom att göra en sådan deal så är väl det bra. Det får de stå för.
Hasse: Jag bara tänkte på att det är ju fler sådana här småbolag, de flesta är ju mindre, hur de skall kunna lösa sina problem, för alla är väl i ungefär samma sits?
Henrik: Ja, jag vill inte lösa mitt problem på det sättet, tycker att det känns lite larvigt. Det känns fel för mig. Sedan tar U Lyx upp så mycket tid nu. Även om ekonomin hade varit bra, sa hade jag inte haft tid att ge ut så mycket. Så jag måste i vilket fall trappa ner verksamheten.
Tove: Så skivbolaget är inte huvudsaken för dig? Du tycker det är roligare att spela?
Henrik: Jo, jag har aldrig sådär riktigt tyckt om, eller sett, mig själv som någon skivbolagstyp, som någon skivbolagsdirektör som håller på att momsredovisa och fixa en massa ekonomiska prylar. Det är inte alls min avdelning egentligen. Det började med att det var det enda sättet att ordna upp min situation. Enda sättet var att starta eget skivbolag. För jag tror aldrig någonsin att jag kommer att drömma om ett framgångsrikt skivbolag som jag kan leva på, eller som jag kan styra och ställa med på något sätt, utan det var bara en nödvändighet då.
Hasse: Vad kostar det att ge ut en singel, MP och LP idag? Med studiokostnader och allt sådant?
Henrik: Ja det är så dyrt så det är bara löjligt, man kan beräkna att studiokostnaderna för en singel går på ungefär 4000 kr. Studiokostnaderna för en MP, ca 8-9000 och för en LP 15-20000.
Tove: Det är alltså studiokostnaderna som är den stora utgiften.
Henrik: Visst är det vansinnigt. Hade man kunnat få studiotiden på kredit, alltså inte betalat studion förrän man fått in pengar från plattan, då hade det varit en helt annan sak, då hade man kunnat ha skivbolag på ett helt annat sätt. Men om man måste ligga ute med 20000 för en studiokostnad för en LP, som kanske kommer ett halvt år senare, efter att man har betalat studion, så går det inte ihop. Man måste ha ett enormt startkapital om man skall kunna klara av det. Om man inte vill göra en lågbudgetgrej, och sedan ändå lyckas få den att sälja.
Hasse: Vad säger du om de andra kostnaderna?
Henrik: Ja, pressning av en singel blir ungefär två kr för plasten. För en MP och en LP är det samma, det är ungefär tre kr för plasten. Sedan tillkommer etiketten, det är bara 10-20 öre per styck och omslaget går på knappt en kr för en singel och kanske två kr för en LP / MP.
Hasse: Tryckt?
Henrik: Färdigtryckt. Sedan är det också, om man inte har någon kompis som kan göra det, layoutkostnader för omslag och etiketter. Sedan tillkommer fasta kostnader för matrisering och gravering. Det går på mellan 1000 och 2000 kr. Det är inte så stor skillnad på LPskivor och singlar. Så till slut blir det oerhört mycket pengar.
Hasse: Men om man kunde strunta i studiokostnaderna, så skulle man gå med säker vinst?
Henrik: O, javisst.
Hasse: Hur hög blir kvaliteten om man kunde göra en inspelning med åtta kanaler och bra mikrofoner? Hur mycket förlorar man i kvalitet?
Henrik: Ja, det beror på vem som spelar in det. Sgt. Pepper gjordes på en 4-kanalsbandspelare.
Hasse: Men varför gör ni inte det då?
Henrik: Ja, hade George Martin funnits här va, så hade han kanske kunnat fixa ett fantastiskt ljud med det. Phil Spector fixade det med en mick.
Hasse: Ja, men, är det sa svårt?
Henrik: Ja, det är så svart.
Tove: Det gäller att hitta en bra lokal också.
Henrik: Det är svårt, särskilt med den typ av musik som band gör nu, typ Garhochock och TT -Reuter. Men å andra sidan skulle man kunna klara av det med färre än sexton kanaler, fast om man hade gjort det med fyra eller åtta kanaler, då hade man behövt bra mycket längre studiotid, sa man hade ändå ätit upp den billigare studiokostnaden. Sedan, om man skall göra det själv, så gäller det att hitta en lokal. Det är få replokaler som har såpass bra ljud som krävs. Då måste man hitta någon verkligt bra lokal och det kan vara svårt. En lokal där grejerna kan stå säkra och där man kan hålla på att testa, för det tar väldigt lång tid om man skall spela in på det sättet.
Tove: Man måste väl tänka på hur man skall göra också, för det går ju inte att ta dit någon två dagar efteråt och lägga på en stämma t.ex.
Henrik: Nej, och det finns ingen riktig tradition heller, att spela in på det här sättet, nuförtiden. Man har helt enkelt blivit bortskämd med bra möjligheter. Så det enda sättet, egentligen, att göra någorlunda billiga produktioner, det är att göra en bra live-inspelning. Det tyckte jag vi gjorde med TT-Reuters live-LP, som har ett alldeles utmärkt ljud. Den var tämligen billig att spela in, det var bara en enda konsert, så om den säljer ett par tusen, så går det med hyfsad vinst. TT-Reuters "Sång Dans Sex" har sålt knappt tvåtusen och den går ju med 10000 i förlust, eller något sånt där.
Henrik: Som jag har antytt förut, så har ju alltid det viktigaste, för mig, varit just det bandet jag har haft igång. Och att skriva text och musik för, och att sjunga i just den gruppen, vilken det nu varit, TT-Reuter eller nu U Lyx. Det har alltid varit min huvudgrej. Sedan har jag skött en mängd konserter. Skivbolaget har alltid varit underordnat.
Hasse: Du anordnade den första punkkonserten i Sverige, eller i Lund i alla fall, stämmer det?
Henrik: Ja, jag vet inte, men -76 så kallade vi oss för punkband på en konsert Malmö. Det stod till och med på affischerna att det var punkrockbandet Totalkramp.
Hasse: Hur slog det ut bland publiken?
Henrik: Ja, de visste inte vad punk var, så de blev inte alls irriterade . De hade inte läst om vad punk var än , för det hade inte kommit till svenska tidningar
Hasse : Vilken var den första stora punkkonserten här i Sverige? När det hade blivit känt att det var punk
Henrik : Vi hade ju en rad konserter hela tiden, där vi kallade oss för punkband. Det var punkkonserter som var arrangerade från 76 och framåt, det var först 1977 när det började stå i svenska tidningar att punken var obehaglig, då tyckte de verkligen att vi var obehagliga, fast folk var ju tvungna att få reda på det först. Innan dess så såg de oss bara som någonting konstigt, tyckte att det lät illa, men de blev inte arga. Först när de visste att de skulle bli det, blev de hemskt arga. Då kastade de stolar och burkar på oss, ölburkar och flaskor och misshandlade oss ett par gånger.
Hasse: Kai Martin och de, råkade ju illa ut.
Henrik: Men det var långt senare, det var redan -77 som vi blev misshandlade i New Bondage. Vi blev sparkade och slagna så någon fick köra oss till sjukhus att sys ihop och plåstras om. Så från -77 till -82, i fem års tid, har vi blivit misshandlade och slagna.
Hasse: Händer det fortfarande då?
Henrik: Ja, så sent som för... jag vet inte om ni var här då, på den konserten som U Lyx hade, vår debutkonsert. Då var det hot om att bränna ner stället och lemlästa mig, därför att jag var en vidrig människa. Det var ett gäng som ringde och hotade på telefon, ett sådant där riktigt allvarligt hot som var väldigt obehagligt. Så vi beväpnade oss, verkligen armerade oss, på den spelningen. Vi var såpass beredda, att de hade fått problem ifall det kommit ett gäng för att misshandla oss. Vi var många då, med en ordentlig uppsättning stålrör, mikrofonstativ, som vi hade skruvat isär i små bitar, det slåss man ganska bra med. Vi var ett gäng killar som verkligen var förberedda på att försvara oss, men de kom aldrig. Det var alltså aldrig något snack om att avblåsa spelningen.
Hasse: Vad är det för typer som ringer, är det raggare eller?
Henrik: Ja, alla den typen av gäng, ligistgäng och raggare. Det finns ju olika sådana s.k. ligistgäng som kallar sig för olika dumma saker och är inspirerade av Warriors och sådant. Som har våld som näring till sin gängbildning.
Hasse: Finns det någon skillnad på den svenska punken och den engelska?
Henrik: Javisst, den engelska har verkligen en social förankring och punkarna som växte upp där var verkligen arbetarklassungdomar som sa ifrån mot dåliga förhållanden, arbetslöshet och sådant. I Sverige var, ja säkert hälften av punkarna, var barn till akademiker och högavlönade, som hade växt upp under goda förhållanden, så i Sverige var det mer en stil, ett mode och ett intresse för nya idéer och ett nytt sätt att uttrycka sig. Det var mycket lite verkligt arbetarklassuppror i Sverige.
Hasse: Hur har utvecklingen varit i England och Sverige, om man ser det parallellt? Har de närmat sig varann, eller Sverige närmat sig England snarare än tvärtom?
Henrik: Ja, Sverige är som vanligt en bra bit efter England. Syntrocken slår igenom i England och strax efter, slår den ju självklart igenom i Sverige -hela tiden sådana saker. Man kan ju titta på England nu, så vet man hurdant det låter i Sverige efter ett år.
Hasse: Men existerar det någon punkkultur eller nya vågen-kultur idag?
Henrik: Ja, jag vet inte, inte på det sätt och med de ambitioner och den ideologi som det var då -77 -78.
Hasse: Inte ens Oi-grupperna?
Henrik: Nej, Oi-grupperna, det är till stor del en mängd, ofta fascistiska typer som normalt skulle ha varit hårdrockare, fast de fått för sig att vara punkare. De har ingen aning om den sociala bakgrund som födde punken. De vill mest ha punken som en slags tuffhet och hårdhet. De flesta av dem hade precis lika gärna kunnat vara hårdrockare. Så det är ingenting som någon, om man får säga så, hederlig gammal punkare ställer upp och diggar.
Tove: Men det måste vara olika utveckling i Sverige. Olika på olika ställen. I Stockholm t ex finns mycket punk och nya vågen, likadant är det här nere, men ändå är det olika, vad säger du om det?
Henrik: Ja, det har varit en viss skillnad. Det är väldigt svårt att förklara varför vissa städer har varit mer hemsökta av punkmusik, på landsorten kanske man kan förklara det. Till småbyar och riktigt små städer, dit kommer informationen så väldigt glest och så sällan att man kan förstå att det tar en vansinnig tid. När det har blivit dags att upptäcka det, då finns det inte längre någon annanstans. Ändå, att Stockholm har mer, det är ju naturligt, det är ju en stor stad och storstäder brukar ju inte missa saker. I Stockholm har punken skilt sig mer, om man jämför Lund och Stockholm, har Stockholm varit byggd på ett hat på något sätt, en ilsken och mer rå rockmusik har varit blandad med punken och man har lyssnat på Clash och Sex Pistols i första hand. I Lund har man lyssnat mer på Pere Ubu, Richard Hell, Television, Talking Heads och sådana grupper. Så man har valt olika grupper att influeras av kan man säga. I Göteborg har det ju funnits mycket kvar av gammal svensk progg-kultur.
Tove: Ja, det var ju en högborg.
Henrik: Ja, så mycket att det var svårt för punken att riktigt frigöra sig från proggprylen i Göteborg. Det har väl präglat Göteborgsscenen ganska mycket. Malmö har gått i kölvattnet till Lund faktiskt, så gott som hela tiden. Sedan finns det inga fler städer som har särpräglat sig tycker jag. Inga man kan nämna som skapat en egen profil, ja, Sundsvall möjligen. Där har de fått fram ganska många band, som de flesta har haft en ganska skränig och enkel punk-musik, vilket har utvecklats till lite mer tyngre och monotona saker. Men mitt i alltihop har det nu på senaste tiden dykt upp snälla popgrupper i Sundsvall. Diestinct ex. De har ett bolag i Sundsvall också, det är "Massproduktion", som har hjälpt en del band och gjort en rad konserter. De har tagit upp flera band nerifrån landet. Det är en massa duktiga och trevliga människor som har engagerat sig väldigt mycket och satsat på grupper som kommit väldigt långt nerifrån landet och då haft långa resor, men som ändå ordnat dem upp till Sundsvall. Karlshamn har haft en väldigt levande scen också, fast det har inte kommit så mycket band från Karlshamn som det har diggats band
Tove: Det har kommit band till.
Henrik: Ja, det har kommit väldigt många band till Karlshamn. Mycket arrangerande, duktigt arrangerande.
Hasse: Hur många bolag finns det egentligen, som regelbundet ger ut nya vågen och punk? På ett ungefär.
Henrik: Absolut under tio.
Hasse: Var ligger Heartvvork i utgivningsordning ungefär?
Henrik: Det är svårt att säga, det finns bolag som CBS, EMI, Vaxholm, Silence och sådana som ger ut punk och nya vågen också.
Hasse: Ja, jag tänkte på de fristående.
Henrik: Jaså, de oberoende Jag kan bara komma på tre stycken. Massproduktion, Heartwork och Stranded. Stranded är ju inte så oberoende längre, men det är de tre som har haft regelbundna utgivningar. Sedan kanske det finns något till som jag inte kan komma på.
Hasse: Det finns väl en väldig massa sådana där småsaker som har givit ut en eller två singlar?
Henrik: Ja bland de som givit ut sådär 4-5 LPskivor och något tiotal singlar under ett par år, kan jag inte komma på några fler än de tre.
Hasse: I så fall är ju Heartwork ganska stort för att vara oberoende?
Henrik: Ja, vi har givit ut flest skivor av de oberoende, tror jag. Stranded kanske har givit ut lika många.
Hasse: Men de har inte bara nya vågen, de har en massa andra grupper också?
Henrik: Ja, det är väl pop, ungefär som Robert Widen är pop. Fast deras grejer lutar mer åt pop. De har ju en del rå-punksaker i början, sedan har det blivit pop.
Om Kashban i Lund
Henrik: Kashban var den verkliga undergroundklubben, med illegal ölförsäljning och ett tak som rasade ner varje gång man spelade, mer eller mindre. Det höll på ett par år bara, det kan ha varit mellan -78 och -80 kanske, något sådant.
Hasse: Och vilka band spelade där?
Henrik: Ja, det var Garbochock, deKon och Silverdödsskolan och några till, små lokala punk och nya vågen-grupper.
Hasse: Silverdödsskolan, det är du, Stry och vem mer?
Henrik: Jag, Stry, Rehnstam och Rolf Gottfries.
Hasse: Finns det fler ställen som Kashban? Lokalen?
Henrik: Näee, Lokalen var ett slags fortsättning på klubb Kashban, som också fungerade som replokal för ett antal band.
Hasse: Det var väl större grupper på Lokalen? Lustans Lakejer t. ex.
Henrik: Ja, och Kai Martin & Stick.
Hasse: Det var deras första spelning här nere.
Henrik: Cortex spelade där också.
Hasse: Svart spelade väl där?
Henrik: Svart spelade där. Det var väldigt bra, där kunde man ha lite småkonserter för ca hundra personer, det var väldigt trevligt att göra. Fast det såg ju kommunen till att stoppa. För att de skulle bygga P-hus istället. Utan att på något sätt ersätta banden med replokaler eller något.
Hasse: Vad hände med Kashban?
Henrik: Ja, hyresvärden tyckte att det verkade lite för depraverat, så han stoppade det, han tyckte att det var lite väl mystiska individer som var där.
Hasse: Var det de som bodde bredvid?
Henrik: Nej, han var inte hyresvärd, men han fick väl en svårare chock han med. Det var ju aldrig något bråk där, det var ju väldigt lugnt och trevligt. Okej, det var fart och ös, men det var aldrig något slagsmål, aldrig någon överdriven fylla eller så. Okej, folk var berusade och skrattade och sjöng och sprang och höll på, men allting var väldigt schysst och trevligt.
Hasse: Vad fanns innan Kashban?
Henrik: Inte någonting.
Hasse: Var spelade ni i Lund då?
Henrik: Vi hyrde bibliotekets hörsal, det stoppade de också på sådana vaga grunder som att golvet blev slitet, för att man dansade och sådär. Då erbjöd vi oss att bona golvet regelbundet, så att det skulle hålla, men då var det andra saker plötsligt. Det var hela tiden svepskäl, för de tyckte inte om vad som hände. Men det var aldrig något som blev förstört, aldrig något bråk. De tyckte inte om företeelsen helt enkelt, och det är hela tiden sådant som har stoppat konsertverksamheter, att folk inte tycker om det de ser och hör. Inte det att det är någonting som egentligen förstörs eller att det är något bråk.
Hasse: Efter Lokalen spelade ni på klubb 2000, i Lunds nation, bottenplanet?
Henrik: Ja.
Hasse: Och sedan efter det så har det inte funnits någonting här i Lund?
Henrik: Nej.

---